Loggboken

Eftersom jag officiellt stängt sommaren så öppnade jag istället filmhösten.

Hittills har jag lyckats titta på "När jag blir stor", en SVT-dokumentär av Rainer Hartleb, som gjorde Jordbrosviten, och "The Road", en ytterst obehaglig postapokalyptisk vision av världen. Den senare har Sara varnat för, då de såg den på bio nere i Malmö och skulle ha gått ut och ätit efteråt, men var så låga när de kom ut från biografen att de åkte hem istället.

ag stålsatte mig, såg den och tyckte att den var väldans bra – om man stängde av emellanåt och gjorde roliga saker ett tag. Eftersom jag inte sett "Ciderhusreglerna" så passade jag på att se den med, men i kontrast till "The Road" framstod den ju närmast som en romantisk komedi. Vidare har jag dragit hem "Black books", en tv-serie som Carro fick tips om när hon var sjukling. Det visade sig nämligen att Dylan Moran, en av mina favoriter bland ståuppkomiker, spelade huvudrollen.

Till detta ska läggas en hel radda 80-talsklassiker, såsom "St Elmos Fire", "Breakfast Club" och andra John Hughes-dängor. Det slog mig lite hur mycket jag ändå relaterar till 80-talet, trots att det inte var min ungdomstid. Jag var ju 0-10 år gammal under det årtiondet. Mitt nästa projekt är "Reality Bites" och 90-talet. Dags att ta tillbaka makten över sitt eget narrativ!

För mitt minnes skull så ska jag skriva vad som hänt mig sen jag kom hem från Värmland och sommaren innan jag glömmer bort det. (Jag blåste ju av sommaren 31 juli, eftersom jag började jobbet dagen efter. Men sen blev jag tvungen att återuppliva den i och med en trevlig drinkbonanza i mitten av augusti.)

De sista skälvande dagarna av lediga juli ägnades åt att åka ut på ett besök hos Lova i Skarpnäck, med mys och mat.

Dagen därpå var det klezmerkonsert med bandet Sternfall på Mälarpaviljongen som jag gick på med Dani och Henry, för att sedan möta upp Tomas, hans japanska kompis Toshiya och dennes vän Jenny.

Det var under Pridefestivalen så vi strålade samman på en tjejklubb. Det var lite stolpe ut eftersom vi var fyra gaykillar och två heterotjejer, men däremot fick vi åskåda ett gammalt hederligt råkurr mellan ett stort antal gaytjejer. Alltid spännande!

På lördagen gick jag på Linns födelsedagskalas i Årsta där jag drack lite champagne och käkade filodegsknyten.

Är alltid lite lurigt att gå på tillställningar där man ingen känner förutom värden eller värdinnan, men jag hamnade i slang med en av teatermänniskorna som hade gått på Ingesunds folkhögskola, tillråga på allt på dramalinjen där jag praktiserade som liten.

Hon kände även min virrige trumlärare Paul, som därmed måste ha gått samtida med henne. Han var svår att missa med vilt hår, runda glasögon och fez.

Sedan drog jobbet på TT i gång och det ska jag ägna en särskild skrivning åt så snart jag vet om jag får mer jobb under hösten. Just nu kan jag bara konstatera att det händer och jag gillar det.

Under veckorna som gick hann det vara en återträff med DN.se-gänget på Söders hjärta, med lite nostalgi, snack och smygdrickande av whiskey samt ett möte med en råtta som hade eld i baken vid Lars Lucidors grav.

Det kändes som att jag behövde gå ut lite med mina nuvarande kollegor och som tur var anordnades en sensommaröl med alla vikarierna på Mosebacke. Det var trevligt och innan folk började avveckla sig hittade jag Jenny med syster i folkvimlet. Detta anser jag är ett tecken på att man bott in sig i en stad, när man kan stöta på bekanta ute på stan. De tog med mig på en odyssé runt Söder som slutligen Jocke hakade på efter sitt jobb.

Den veckan hade jag arbetat dag och gått upp klockan 06 varje morgon. Det är på intet sätt lätt att vrida på dygnet på det viset så jag hade ett stort underskott på sömn när jag kom hem den kvällen. Lördag var den enda lediga dagen på en tolvdagarsperiod. Allt jag gjorde var att sova, dröna och gå och lägga mig igen. Så skönt!

Måndagsklubben den veckan var på Bishops arms, eftersom Kulturhustaket som vi hade tänkt gå på var stängt.

Var ledig på fredagen som ersättning för mina två jobbsöndagar och förberedde min bjudning. Det vill säga städade lägenheten ordentligt efter sommarens äventyr och försökte fixa lite drinkattiraljer.

Det visade sig dock att jag inte riktigt hade nått hela vägen fram på lördagen, eftersom de flesta drinkar ska ha is i sig och jag började alldeles försent med frysprocessen.

Som tur var blev jag räddad av isprinsessan Sofia som gick förbi en mataffär på vägen till festen.

Det andra problemet var att jag inte ägde någon riktig redig mixer, som då behövs för att krossa all is. Två stavmixrar togs med till festen och med deras hjälp samt den gamla slå-ihjäl-fisk-tekniken lyckades vi få isen i rätt format. Lyckad tillställning som avslutades med sommarens absolut sista bad nere vid Vinterviken. Lova stannade kvar över natten och vi hade en skön dagen-efter med varma mackor och häng på balkongen.

Även nästa måndagssamling kunde inte hållas på Kulturhustaket eftersom den nu var abonnerad och därmed fick den också streck i betyg av Måndagsklubben®. Så går det!

Vi gick istället till en högst generisk brittpub längs Drottninggatan. På vägen hem stannade Peter och jag till på Tre Vänner, min kvarterskrog, och pratade rollspel. Det var som gamla tider i Göteborg och Tre Vänner påminner faktiskt lite om det där märkliga caféet på Vasagatan med utskänkningstillstånd som vi brukade gå till efter lajvcaféet.

Hur som helst så blev det spelkväll på tisdagen och vi kom faktiskt igång med det nyaste tillskottet bland kampanjerna. Sen jobbade jag och hade lyckligtvis bytt till mig 11-19-tjänsten. Mycket skoningsammare mot själen.

På fredagen följde jag med två vikariekollegor ut. Det slutade lite underligt eftersom den centrala figuren envisades med att tappa bort sig i vimlet, men jag tänkte skitsamma och åkte hem i rimlig tid, åt snacks och kollade på film istället. Man ska inte låta otänksamma människor styra ens tillvaro.

Istället blev det musikquiz i Ovänners kollektiv i Husby på lördagen. Sofia slog oss andra med hästlängder och vann ett riktigt fräckt pris i form av ett kylskåps-usb.


Jag sov över och vi hade en genuint skön bakisdag, med småpladder på balkongen, sen frukost, tv-spel och brumchdag på restaurang i Kista galleria. Höll på att bli kvar en dag till bara för att det var så trevligt.

På måndagen var jag på tidningen och lämnade tillbaka deras grejer, som jag lyckades lokalisera i olika grad. (For full details of that mayhem – see last post.) Därefter var det måndagsklubben på Oranjeriet vid Norrmälarstrand – tyvärr en besvikelse då maten var snålt tilltagen, servicen jäktad och växthuseffekten helt undgick oss.

På tisdagen blev jag extrainkallad på jobb.

På onsdagen gick jag och shoppade. Också en tidigare omskriven historia.

På torsdagen gick jag och klippte mig efter jobbet. Det var en riktig hårdhänt liten tjej som inte följde mina instruktioner och trots att hon var mulen envisades med att småprata. Det sämsta av alla världar. Men jag lyckades få henne att mjukna upp genom att föra in samtalet på hennes eget hår. Naturligtvis var det mycket snyggt.

Jag behöver kläder. Jag har sällan tid eller lust att gå och köpa kläder. Det gör att det ibland uppstår klädbrist i mitt hushåll. Inte egentligen, inte som att jag inte har något alls att klä kroppen med. Men som att alla mina jeans simultant fransar upp sig nertill, eller att den sista varma strumpan visar sig ha hål på hälen, eller att jag når insikten att vuxna kvinnor i karriären kan behöva nåt annat än decenniegamla luvtröjor.

Denna onsdagen kom jag i alla fall iväg på en liten räd och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Lova har sagt att jag kan handla på NK nu när jag tillfälligtvis har det gott ställt tack vare slutlön från tidningen. NK har bara varit nåt som mormor refererat till som ett av hennes ungdoms utflyktsmål i Stockholm. Då fick jag för mig att det var nåt slags varuhus med massa grejer bara. Sen har ingen av mina kompisar någonsin sagt något om nåt NK så då antog jag bara att det inte var en aktuell plats att vare sig besöka eller betänka på något som helst sätt.

Nu föll allt på plats. NK är till för snorrika människor som också vill gå i en galleria. Istället för gäng av fjortisar hängde det brats på våningsplanen och äldre damer och herrar med käpp spatserade runt. Jag kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman när jag tafatt plockade bland sladdriga scarfar för alltför stora summor och frustade av skratt åt prislappar. En helt vanlig stickad tröja kan helt enkelt inte kosta hur mycket som helst. Det finns ingen rimlig anledning. Den kan kosta rätt så mycket, men inte för mycket. Kanske är det nåt osynligt med ullen eller så ger den här koftan superkrafter. För hur förklarar man annars en ljusbrun stickad tröja för 3500 kronor?

Hur som helst. Jag såg en kavaj jag ville ha och gick in i en av butikerna, försökte få ögonkontakt med expediterna för att fråga om klädstorlekarna som inte följde gängse format, blev ignorerad av personalen, hittade en skylt med chiffret till storlekarna, plockade med mig kavaj och byxor, insåg att provrummet såg ut som en lyxsvit, tänkte att det är bäst att säga till, blev ignorerad av personalen, gick in ändå, provade och insåg att byxorna behövde vara en storlek mindre, gick ut för att få hjälp att plocka fram rätt storlek, blev ignorerad av personalen.

Här står man då inför valet – jag har hittat kläder som är fina, såna som jag skulle behöva, jag är här nu och det passar. Å andra sidan skulle jag vilja välta någonting dyrt för att tvinga till mig personalens uppmärksamhet, som så omsorgsfullt har lagts på annat och mer välklädda andra, alternativt trycka ner kostymtyget i halsen på dem.

Jag köpte kläderna. Fy fan.

Idag var jag och lämnade tillbaka alla föremål jag fått av DN. En mobiltelefon som jag aldrig använde med sladdar och headset samt ett taxikort. Egentligen skulle jag ha givit tillbaka passerkortet också, men det har försvunnit spårlöst. Kanske har sommaren tagit det, med alla upp- och nerpackningar, städningar och bjudningar. Passerkortet låg tryggt i den gröna glasskålen på bordet länge, men i nåt skede ville jag att det skulle vara frukt däri och sen vet jag inte.

Jag vände upp och ned på lägenheten idag. Primärt efter kortet men sen hade mobilen en box, som jag försökte hitta. Det finns några få ställen som saker kan befinna sig på här, sen finns det en del lådor i hyllor och skåp där saker inte rör på sig, men de platserna letade jag igenom i alla fall. Sen gick jag ner i förrådet.

Att lyfta på stenarna av sitt liv är lite roligt men också lite vemodigt. Man hittar ting man saknat, får upp minnesbilder i huvudet.

Jag hittade ingen låda, eller kortet. Det gick bra ändå på redaktionen.

Det kramades och pratades och undrades hur det går. Och skvallrades lite om hur det går där. Sen när jag hade gått varvet runt och pratat med alla, så fastnade jag med Clas medan DN.se-redaktören gick och käkade. Han skojade om att jag skulle sköta sajten och jag skojade om att jag skulle radera den. Sen hände ett drunkningstillbud och eftersom jag ändå satt där så la jag upp en "just nu" på det som Clas skrev. Det var precis som förr och gjorde liksom lite för ont.