Loggboken

Det var mindre lustigt att visa vår ofunktionella fyra på Pennygången för folk och jag hade missbedömt tiden nåt enormt, vilket gjorde att det kom folk med en timmes mellanrum och stannade i tio minuter. Det var två par och ett tjejgäng, varav det sista fotograferade lägenheten och stannade åtminstone lite längre för att lyssna på mina förklaringar att hyresbolaget måste renovera innan nån kunde flytta in. Jag lyckades koka ner min upprörda känslor till sms som jag skickade till mina inneboende. Den ena svarade rimligt och jag började så smått lugna ner mig.

Sen åkte jag till Carro som satt och snickrade ihop ikeamöbler i Västra Frölunda. Jag blev erbjuden en massa flyttkartonger och fick prata en massa, med tillhörande pizza och varm&kall. Sen hörde Moa av sig som satt på Rockbaren och jag begav mig dit för Carro var trött och ville sova. Rockbaren var ganska som jag minns den och det var trevligt på gränsen till nostalgiskt att träffa göteborgsfolk igen. Moa följde med hem.

Vi gick upp efter för lite sömn och hon följde mig till Brunnsparken. Där stötte vi på Berra. Det är märkligt, men i Göteborg kan jag numera stöta på folk som jag känner på stan varje gång jag är där. Det händer ju aldrig nånsin i Stockholm. Jag sprang på Tobias vid ett tillfälle av en slump i Gamla Stan, men det är allt.

Tågresan tillbaka till Stockholm var mer behaglig än den föregående, då bokningspersonalen den här gången slumpat in mig på tyst avdelning. Först blev jag irriterad över att inte kunna telefonera fritt, men anpassade mig förvånansvärt snabbt till knappnålstystnaden. I Herrljunga klev det på en dam som talade högljutt i mobilen, och spräckte mina försök att somna in, tills en av pensionärerna väste åt henne. Sen halvslumrade jag till Stockholm utan att nånsin somna på riktigt, vilket nog var bra för då brukar resten av dagen vara förstörd.

Jag tog mig hem till lägenheten på Hägerstensåsen, åt en inhandlad portion snabbmat, duschade och begav mig mot jobbträffen på Mosebacke, helt färdig, men övertygad om att ifall jag nu tagit mig hem för denna begivenhet, så bör jag masa mig iväg på den.

Det var trevligt och ganska givande. Jag stannade kvar med Axel och Johannes, med vilken jag delad taxi en bit och kom hem, mindre pigg och helt ärligt, totalt slutkörd. Det är en pärs att leva på två kuster samtidigt.

Eftersom pappa vaknade tidigare än jag så väckte han mig och jag fick flytta in i mitt rum igen. Sen åkte han och tittade på fler museer medan jag sov klart. När han kom tillbaka hann vi prata lite och gå och äta pizza på den lokala pizzerian. Sen drack vi kaffe hemma hos mig och just då så ringde min chef och sa att jag visst kunde få ledigt nästa pass. Det innebär lite otippat att jag har semester nu.

Jag bokade tåg till imorgon och gick ut med Björn och Malin. Behövde lite lugn och ro och sen lite umgänge. Det var rätt trevligt att vara ute med bara Malin först, vi får aldrig chansen att prata ordentligt i enrum annars. Först satt hon och jag på nån indisk restaurang vid Hornstull och sen förflyttade vi oss till Sjöhästen där Björn slöt upp när han slutat jobbet klockan 22. När vi skulle åka hem så tickade tunnelbanedisplayen förbi vårt tåg så Björn och Malin beslöt sig för att testa SL:s resegaranti och i och med detta så åkte vi taxi hem.

Idag blev jag väckt av att pappa kom och knackade på. Han hade skjutsat mamma till en skärgårdstur som hon skulle på med sina vänninor i Nyköping och nu kom han upp till Stockholm för att gå på muséer. Vi åt lunch och åkte och kikade på min nya lägenhet. Sen gick vi in en sväng på tidningen innan jag skulle börja jobba och jag gav en snabbguidning av bygget.

Jag har jobbat i tio timmar och sitter nu för att försöka boka tåg till Göteborg. Det är helt omöjligt. Det går inga tåg efter klockan 18 och de som gör det har inga platser kvar.

Efter för lite sömn så kom jag iväg på min färd mot min nya lägenhet. Jag skulle möta Anton klockan 13.30 utanför lägenheten, men kom dit alldeles för tidigt. Dagen var stekande så jag klev in i skuggan bredvid byggnaden som ligger på norra Kungsholmen och där på en skylt så fick jag läsa att jag befann mig på Stockholms högsta naturliga punkt. Det var upptrampade stigar till några bänkar från vilka man kunde blicka ut över båthamnen och vad jag antar var Vasastan och Solna. Utsikten var strålande. Där jag väntade stod även en buss och brummade, vilket skulle visa sig var en linje som går ofta och passerar precis utanför jobbet.

Anton var en ganska bohemisk yngling, med små antydningar till välbärgad bakgrund. Lägenheten tillhörde honom, men hans far använde vindsförrådet för att förvara segelduk på vintertid. Själva boningen, en etta på 40 kvadratmeter, var nyrenoverad, men låg i ett gammalt hus. Det var högt till tak, den hade tjusigt kök och en balkong. Till extravaganserna tillhörde diskmaskin och en terass på taket från vilken man såg så gott som hela stan.

Vi kom överens och jag ska flytta in första september. Han ska bo i Lund ett bra tag och vi pratade löst om att jag kunde få hyra längre än ett år, men att det var nåt för bostadsrättsföreningens styrelse i så fall.

Efter denna förlösande upplevelse (jag har nånstans att bo till hösten och det är en bra lägenhet) så begav jag mig skyndsamt till jobbet och veckomötet. Det var ett efterlängtat möte om strategi och riktlinjer, och jag lyckades min vanliga tunghäfta till trots komma med en mängd inlägg som jag längtat efter att få göra. Och det kändes som ett riktigt bra möte.

Sen spenderades kvällen med att joxa med DN-galan och försöka få fatt i mina nära och kära för att förmedla de goda nyheterna. Mamma och pappa befann sig i ett muntert släktsammanhang där de visade bilder från Gotlandsresan, en födelsedagstur för mina kusiners morfar som fyllde respektingivande åratal. De var glada för min skull, men hann inte prata så länge. Sara, på sin kust, hade besök av Håvards föräldrar och var tillika uppspelt över mitt samtal, men kunde inte prata så länge.

Jag kände mig lite övergiven och sprillandes glad på en gång, men så är det ibland. Jag har nånstans att bo igen!

Jag mötte Dan , min gamla kompis från journalisthögskolan, vid Slussen och gick för att kolla på en fotoutställning, som Linda på jobbet hade på Galleri Kontrast. På vägen dit insåg vi att det var nåt märkligt i görningen för gatorna var avspärrade och det myllrade av folk. Efter lite frågande fick vi veta att det var Pride-paraden som skulle passera. Vi hann kolla igenom utställningen och hittade Erik innan paraden kom. Väldigt häftig grej. Tåget var enormt långt, det var stolligt varmt och jag fick ses Babsan.

Därefter så gick vi upp till Mosebacke och avnjöt en fin kvällning i trevligt sällskap. Så småningom så gick vi inomhus och dansade lite. När Dan gick hem så letade jag rätt på Johannes och Andreas som var ute med sin gamla klass från Södertörn. Vi var på Broder Tuck, en ganska klassisk pub, och när den stängde så gick vi vidare till hotellobbyn på Clarion, vilket gav en ganska David Lynch-artad känsla, med stora trappor och heltäckningsmatta. När även det stängde så tog jag taxi hem.

På torsdagen hade jag fortfarande lite kvarvarande migränkänningar, vilket jag tyckte var rasande synd, eftersom vi skulle på vikarie-öl med jobbet. Men jag stod och lagade lasagne när Hanna ringde och ville komma förbi. Det var stor tur att jag just var i färd med att förfärdiga en av de få rätter som jag faktiskt kan, nu när jag fick oväntad matgäst. Vi drack lite vin på balkongen och det gick bra, men på vägen till tunnelbanan hade jag återigen blixtblommor på näthinnan.

Väl på Mosebacke så var det ganska mysigt och jag märkte att huvudvärken långsamt gav med sig. Mot slutet av kvällen så fick jag pratat lite med Erik, killen som jobbat sida vid sida på kvällspassen och nu skulle ha sina sista vikarieveckor på dagpasset. Det var trevligt att få avrunda det på ett bra sätt, särskilt som jag var trött och disträ när vi sist gick av passet och han berättade detta.

På fredagen var jag dock som en dränkt kattunge hela dagen och det var först vid sju-åtta på kvällen som jag vågade mig ur lägenheten. Olle som bor granne med mig hade bjudit in till lite stillsamt matlagande och hockeyspel. Både Björn och Malin kom förbi senare och vi spelade livet ur de små plastgubbarna till sena natten. Den kanadensiska målvakten hade en för kort klubba och en hel del av de andra spelarna på båda sidor var lite lytta, men skoj var det!

Inte en av mina bättre dagar. Den första delen ägnades åt att städa, diska och tvätta. Tvättmaskinen stannade med felmeddelandet E45 och jag bläddrade frenetiskt i manualen. Jag har i grund och botten ingen koll på fastighetsförvaltaren i det här huset; hans namn står skrivet i trappuppgångarna, men texten är utplånad av tidens tand och Greger har inte varit kontaktbar på mycket länge. Till slut så bara tryckte jag på startknappen och fick upp luckan.

Den senare delen av dagen tänkte jag att jag skulle göra lite mer roliga saker, så jag skaffade hem en film och gick sen på promenad i sommarkvällen. När jag kom hem drabbades jag dock av ett ganska kraftigt migränanfall. Det har varit så sen jag var i tonåren att jag då och då drabbas av bortdomnade händer, synrubbningar och intensiv huvudvärk. Det var som mest tydligt i tonåren och har inte hänt på särskilt länge, men nu på sistone, över det senaste halvåret, så har anfallen kommit tillbaka.

Det börjar med ett pirrande i höger hands fingertoppar, som ett band som vandrar upp längs med handleden och armen, och det som är passerat förlorar jag känseln i. Sen börjar samma sak i tungan och munnen, vilket är rätt obehagligt. Vid det laget har även synen börjat bete sig, med gnistrande fläckar, ungefär som frostrosor på ett fönster. Jag tappar fokus och skelandet löper lite amok. Och då någon gång som kommer huvudvärken. Den går inte bort med piller och det är jobbigt att göra något över huvud taget.

Det är så mycket som man gör som kräver ögonen; jag kunde inte joxa med datorn, inte titta på tv och inte läsa en bok. Jag ville inte sova, för det går inte riktigt när man är på det här viset. Nu har det gått några timmar och de flesta av konstigheterna är över, men jag har fortfarande ont i huvudet och det pirrar lite i kroppen. Ska försöka att gå och lägga mig.