Loggboken

Det är en väldigt konstig känsla när ens vänner träffar varandra för första gången, men det ska erkännas att jag får en liten kick av det. Det är spännande och roligt att föra ihop olika kompisgäng och se hur det går.

Bakgrunden är väl att jag lever högt på just det här; att lära känna folk, ha många sociala kontakter och hålla i dem. Gärna nära och personligt; då trivs jag som bäst. För varje gång jag har flyttat så har jag fått börja snickra på en ny bekantskapskrets, men med den uttalade strategin att fortfarande hålla i den förra. Det gick ganska lätt med Arvika-folket som bodde i Göteborg; de kom på Pennygången-festerna och lärde snabbt känna lajvarna. En del hoppade till och med på lajvet. Detta har varit ett problem med Stockholm. Här bor inga sporadiska göteborgare och att ha hufvudstaden som resmål verkar inte ha slagit igenom stort i väst. På samma sätt har stockholmsgänget inte färdats över gnällbältet i någon större utsträckning. Hittills är alltså kännedomen om respektive umgängeskrets nästan enbart baserad på mina berättelser och det vanliga sättet, när sociala kluster går in i varandra, inträffar inte riktigt.

Men i helgen kom då Hoppe på besök och det kändes kul att visa runt i min vardag och mitt nya hem. Jag hade inte riktigt planerat nåt stort, men eftersom det verkade finnas intresse så lyckades jag sno ihop en spontan fest och förbluffande många kom på några timmars varsel. Eller ja, förbluffande stor del av de jag känner, ska väl sägas. Kompisarna i Stockholm är få, men naggande goda. Det gick hur som helst väldigt bra. Hoppe och Tomas utbytte glatt spelledartips och skrockade åt samma drag hos mig. Sånt är ju visserligen retsamt, men det finns en trygghet i att ha kvar egenheter och identitet över tid och rum. Folk var kvar till sent och vi lekte lekar. Stoffe kom förbi också, så jag fick minst en ur varje gammal falang, då han är gammal Arvika-bo.

Jag har saknat Hoppe stort och det kändes schysst att kunna presentera gänget i Stockholm.

I övrigt var det jobb fredag till tisdag, spel på onsdagen och firmafest med tidningen på torsdagen. Den var stor och påkostad. Jag hade roligt, men tyckte att det är klart trevligare när vi har mindre tillställningar med avdelningen i stället. Nu blev det så mycket intryck och folk som man skulle prata med och lite för utspätt.

Så var semestern till ända. Temat för resan verkade vara goda nyheter; Sara och Håvard kom som sagt in på sina utbildningar, mot alla odds i samma stad, och nu har de även lyckats få fatt i ett sagolikt boende i Malmö. Det är en slags lyxig liten villa i Limhamn, 200 meter från havet, vars ägare spenderar året i USA. Att inte få ha det på sommaren vägs upp med att de då inte behöver betala hyra för de månaderna, vilket är klockrent. Vidare klarade Carro ett svårt prov och jag ska få min första "kompisbebis". Storartade nyheter från alla håll och kanter.

Själv gled jag runt och gjorde roliga saker. Det var brädspelskvällar och hemmakalas och krogaftnar för hela slanten. Jag fick socialiserat med i princip alla kompisarna och inte som tidigare tempofyllda veckoslut någon enstaka gång utan flera gånger. Det var grymt!

På tisdagen tog Carro med mig till Mos nya företag. Mo varandes en av de mer intensiva figurerna i Göteborgs-galleriet hade helt plötsligt bestämt sig för att starta eget säljbolag. Det gick tydligen bra och väggarna på det centralt belägna kontoret var prydda med hetsiga ordstäv och slogans som fick en att genast vilja sätta sig ner vid en telefon och börja sälja. Jag höll på att få entreprenörs-hjärtklappning av att bara vara där så vi fick lämna stället för att gå till det betydligt frisammare café Talang.

För er som inte känner till café Talang så är det stället dit alla lajvarna går varje tisdags- och torsdagseftermiddag, för att fika ihop, smida ränker och socialisera. Det är med andra ord lite lustiga samtalsämnen just de dagarna, men personalen har vant sig vid oss och vi utgör sedan länge en ganska viktig del av deras kundbas. På den tiden som jag var med och skötte lajvet så var caféet lite av ett kontor för mig, så det känns ibland som att gå och hälsa på en gammal arbetsplats. Det är kul att se hur det går och höra vad som hänt.

Eftersom Carro skulle upp tidigt på onsdagen så åkte jag hem till Vegard efteråt för att spela brädspel med Josef och Royne. Det var skönt att hänga med Arvika-pojkarna och vi satt uppe till sena natten. Dagen därpå åkte jag till Stefan och Magda för spel, där även Hoppe, min gamla vapendragare och sambo dök upp. Det är schysst hur lätt man glider in i det igen, att vara i Göteborg. Flera har ju uttryckt förvåning över att jag varit borta i nu över två år, men det beror väl delvis på att jag åker tillbaka ganska ofta och att man har en plats där.

På torsdagen blev det åter café Talang med efterföljande utgång på Haket, ett uteställe vid Masthuggstorget, som är värd för olika alternativscener, denna gång Synthhaket. Jag vet inte riktigt hur det har kommit sig, men synth är den musikstil som jag har haft mest att göra med genom livet. Arvikafestivalen var klart inriktad på den, även om viss urvattning har skett på senare år, och under ungdomstiden var de två största subkulturerna i staden synthare och raggare. En besynnerlig mix. Jag har nu inte lärt mig särskilt mycket om musikstilen, men folket som tillskriver sig den känns bekanta och hemtama för mig.

På fredagen kom Sara och Håvard till staden efter sin turné i Skåne. De hade mycket att berätta om sitt nya fabulösa hus och var på strålande semesterhumör. Tanken var en stilla hemmakväll, men det växte till ett mindre kalas och var väldigt roligt. Vegard bor i en härlig etta med tillhörande innegård. Då det blivit lite trångt där, så åkte jag med hem till Royne efter kalaset och fick se hans nya lya i Kortedala, som var tilltagen och hade hunnit bli ganska ombonad.

På lördagen var äntligen Carro igång och tillgänglig för lek, så vi bjöd över folk på kalas där. Det är lite svårt för mig att tillverka kalas i Göteborg eftersom jag är lägenhetslös, men Carro tyckte att det var en bra idé och jag försökte göra mig nyttig genom att dammsuga och hjälpa till att handla. De kompisar jag inte hunnit träffa under veckan kom och så även Tove, som det var minst tusen år sedan jag träffade sist. Hon hade skaffat hund som ägnade sig åt att blogga. En del kan finna detta sött, men jag tycker mest att det är lite onaturligt. Mamma mia, hundar som bloggar!

Söndagen blev en dag av stillhet och långsamma utfärder för att skaffa mat och godis. Jag och Carro fick med oss Jonathan, hennes pojkvän, hem och spelade lite spel. När de var tvungna att gå och lägga sig på grund av jobb, så åkte jag över till Royne igen. Det blev en hel del taxiåkande den här resan, men jag hade redan innan bestämt mig för att spendera pengar nu när det ändå var semester och allt. Det kostade dock inte så förfärligt mycket eftersom Göteborg har billiga taxibolag, och det var skönt att få med sig baktung packning kors och tvärs över den ganska vidsträckta staden.

På måndagen blev lägenheten invaderad av Roynes mor, hennes väninna Eva-Lena och dennas två barn. Vi stannade artigt på fika och sen rymde vi fältet till Vegard i Gamlestan. Det blev en kortare tur in till King's Head, en krog på Andra Långgatan, men viss trötthet hade nu börjat infinna sig så det blev fredligt.

Tisdagen ägnades åt kiv med SJ. Igen. Jag hade bokat en resa och fyllt i ombokningsbarhet, som kostar pengar. Dock hade jag valt att resa biljettlöst och inte läst det finstilta, där det tydligen gick att läsa att resan då inte kunde ombokas inom 24 timmar innan. När jag försökte komma hem till Stockholm lite tidigare, eftersom det planerades rollspel på kvällen, så fick jag veta detta av en högst Kafka-artad telefonist på SJ. Varför? Varför ha en regel som förstör för mig, nu när jag vill underlätta trycket på deras biljettapparat? Varför uppmärksammar inte internetbokningen att jag betalat för motsättningsfulla saker? Till råga på allt blev tåget försenat med fyrtio minuter. Jag är nu i officiell fejd med SJ.

Hemma hann jag ställa ner sakerna, sätta på kaffe och andas ut innan gänget kom. Det var Tomas, Dani, Ove, Jocke och Göran och vi hade en trevlig session. Kändes skönt att vara hemma, men det är klart uppslitande att Göteborg fortfarande lockar och drar. Detta kommer väl att lösa sig inom kort. Antingen får jag jobbet i Göteborg, eller så blir jag kvar i Stockholm och då är det bara att satsa.

Onsdagen blev uppsamlingsdag, med tvätt och storhandling, medan torsdagen ägnades åt ett besök i Årsta hos David och hans kamrater. Vi käkade grekiskt och spelade spel. En helt okej avrundning av semestern. Imorgon börjar jobbet igen.

Nu har jag tagit mig till Göteborg efter många om och men. Semestern inleddes med en solfri vecka i farmor och farfars hus på västkusten; en plats som vanligtvis är stekhet under sommarperioden och bräddfylld av solbruna badgäster. Nu var det gråmulet och kyligt istället. Faktum är att när jag åkte tåget västerut och läste tidningen förebådades den regnigaste dagen på hela året för Göteborg med omnejder. 100 millimeter på en och samma dag, berättade tidningen olycksbådande och jag suckade. Mor och far kryddade dock dagarna med utflykter och idel goda måltider bestående av nyuppfiskade havskräftor, så det var helt okej. Jag klippte mig, som det alltid blir när jag är i billigare priszoner, men med därtill mindre lyckat resultat. Det får vara som det är, hår växer ut.

När föräldrarna sedan skulle bege sig upp till Värmland inför den annalkande skolstarten, så följde jag med. Håvard och Sara hade målat om huset i Ålgården från vitt med blåa knutar, som det varit målat sen 1982, till grått med blåa knutar. Det var nog bara stångkonservativa jag som bävade inför den drastiska förändringen. Paret hade även kommit in på utbildningar i Malmö och var i full färd med att planera flytt och skaffa nytt boende. Jag å min sida passade på att sova länge och varva ner, ett uppdrag som klarades med flygande färger.

Det första egentliga stressmomentet på hela resan kom när mamma skjutsade mig till tågstationen för min nedresa till Göteborg. Vi träffade en kvinna från Stockholm som hade sommarhus i Värmland och en dotter i samma ålder som mig. Vi lekte när vi var små och jag har alltid undrat vad som hände med dom senare i livet. Det visade sig att flickan med de ettusentvå My Little Pony-hästarna höll på att doktorera i biologi. Mitt under minnesstunden med mamman dök fler gamla Arvika-bekanta upp och vi höll på att pladdra bort det faktum att tåget inte kom.

När det stod att det var förseningar med över en timme insåg jag att det var kört om inte mamma kunde rallyköra till Kil. Det var rätt viktigt, eftersom den fortsatta färden ner genom landet var hindrad av ett större rälsbygge och det var viktigt att anslutningarna klaffade med den sista bussen från Öxnered. Min mor klarade uppgiften galant och gasade på trots skraltig bil och ett mycket trafikvettigt sätt till vardags. Vi kapplöpte med klockan och precis när vi tror oss ha klarat det vid infarten till samhället Kil inser vi att det är enormt mycket folk på gatorna. Och brandbilar. Och hästar. Och en orkester.

Just denna dag har hela Kil gått man ur huse för en parad genom centrala stan. Vad är oddsen? Vi kryssar mellan barnvagnar, stoppar för rullstollsbundna och svettas, men till slut når vi stationen precis innan marschmusiken drar igång. Min mamma är en riktig stjärna!

Tågsträckan gick bra, men jag våndades svårt för timmen och de tjugo minuter som vi skulle spendera på en ersättningsbuss. Jag gillar inte sånt, men när man måste så måste man. Musik i hörlurarna och växelvis läsande min tidning, växelvis stirrande ut i det förbisvischande dalsländska landskapet. Så småningom gick det bättre och vi nådde Göteborg i ett ganska behagligt skymningsljus. Väl framme började det så klart störtregna, men Carro tog emot med te och smörgås. Nu är det en vecka i Göteborg som gäller och det känns hur gôtt som helst!

Efter en lång vår och försommar har så äntligen semestern kommit. Nedräkning pågick under sista arbetspasset och det gick trögt. Att jobba under sommartorkan innebär att man sysslar uteslutande med vädret, algblomningen och drunkningar. Under en av kvällarna som jag jobbade inträffade en tredjedel av månadens samtliga drunkningstillbud. Alla har sina mardömsscenarion och att drunkna råkar vara mitt, så det blir väldigt obehagligt att sitta och ta emot samtalen på löpande band. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig; jag har inte varit med om någonting eller så. Vatten är ett opålitligt element i min bok bara.

Det blev muntrare sedan, när jobbet tog slut och semestern startade. Jag började friskt med spel med Tomas, Göran, Dani och Jocke, hemma hos mig. Ove dök upp senare på kvällen efter att ha varit funktionär på Pridefestivalen. Jag blev erbjuden att följa med på Pride några gånger, men tog inte chansen. Kanske skulle ha varit roligt, men jag siktade på fridfulla lediga dagar istället.

På torsdagen försökte jag sova ut riktigt länge, men Hanna ringde mig fyra gånger och när jag till slut svarade ville hon att jag skulle komma med och bada. Vad har man vänner för om inte att dra med en ut i solskenet? Sickla ligger sydost om Södermalm och har en egen liten sjö precis nedanför Hannas hyreshus. Vi låg i solen och flämtade en bra stund och sen var det bara att plumsa i från bryggan. Mitt första bad för året och det händer sista juli. Hanna skulle vara med i TV4:s morgonsoffa och hade gjort slut med killen. Vi käkade mat på restaurang Sjöpärlan som låg längs med stranden och begav oss sen in till Slussen för att gå på jobb-öl med DN.se.

På fredagen hade jag vänner över på ett mindre kalas. Det började egentligen med att jag och Sofia skulle dricka lite vin ihop och se om någon annan ville hänga med. Kändes klart somrigt att folk var på idén på kort varsel och jag fick dessutom träffa lite nya människor, eftersom Tomas hade långväga besök. De var också rollspelare och sken upp när jag hade GothCon-muggar i skåpet. Det är rätt kul när man stöter på likasinnade; de har spelat samma spel, sysslat med samma fritidssysselsättningar och skrattar åt samma saker.

Lördagen blev en uppsamlingsdag inför resan västerut på måndag, då jag först ska till huset i Kungshamn och hälsa på föräldraskapet som har huserat där hela sommaren och därefter ska jag till Göteborg veckan efter. Jag ska bada, jag ska läsa böcker och jag ska hänga med folk utan att stressa. Hur bra som helst.