Loggboken

Man kan väl säga att Anton inte blev så nöjd med mitt plötsliga lägenhetsköp. Med all rätt, säger jag. Han befinner sig långt nere i Malmö och blev tvungen att börja söka ny inneboende, men som tur var så löste det sig snabbt. Ett företag som ska bygga en tunnel till Odenplan behöver husrum till en bunt tyskar som ska komma och jobba i sommar.

Själv har jag börjat surfa möblemang på Blocket och smidit flyttplaner. Själva flyttdagen blir antingen torsdag 4 juni eller fredag 5 juni. Det är egentligen för tidigt att börja göra så värst mycket, men det upptar ändå en massa processorkraft.

Förra fredagen hade jag Olle och Emma över på besök. Det var sent och jag hade egentligen givit upp idén att gå ut, vilket gjorde att jag var mitt i tvätt och matlagning - på en fredagkväll. Olle skrattade gott när han hörde det - lätt hänt när man jobbar underliga tider. Vi åt midnattsmat och drack vin. Det var roligt att få loss Husby-duon, de jobbar inte bara konstiga tider utan även väldigt mycket.

Dagen därpå spenderades med Hanna i Sickla. Vi åt på Sjöpärlan och satt i solen. Bägge var rätt slöa så vi planterade oss i dubbelsängen med katt och skräckfilm. Det var gôtt. Jag fick låna ett par solglasögon, eftersom jag, såsom varje år, inte hunnit fixa några tills dess att solen dyker upp på vårkanten. Hanna, som är en klart mer förutseende och konsumerande person, hade en hel låda. Jag råkade få med mig låneföremålet hem, pinsamt nog, men Hanna var storsint och jag fick dem. Fick även ett exemplar av hennes bok Karlstad Zoologiska som nu är kvällslektyren.

På söndagen hade Jimmy kommit hem från sin spelhelg ute i skärgården. Det var jätteskönt att ses igen efter Värmland och jobbpass, jag hade verkligen saknat honom. Vi spenderade även måndagen ihop och sen var det spel på tisdagen.

Mina ledigheter går mestadels ut på att varva ner, göra roliga saker samt att frisera lägenheten. Detta för att man måste vara så väldigt med under arbetspassen att det knappt orkas med annat än att sova emellan varven. Så det sociala går lite som en sinuskurva. Men humöret är jämt och det har varit rätt skoj på jobbet på sistone - lite kurser, några pirater och idel svininfluensa.

På Twitter är ett av huvudämnena Swine Flu, men jag klickade i stället på ett annat topic som var The Rescue. Det twittrades rätt friskt om det på andra sidan Atlanten, nåt om att befria städer, så jag blev nyfiken och beslöt mig för att följa direktlänken. Kom då till en webkamerasändning med tillhörande livechatt. Några killar stod i rutan och pratade dels med varandra och dels kommenterade det som skrevs på chatten. De yrade nåt om "how many in Charleston?", så jag googlade och skrev in invånarantalet i staden Charleston. "No, dude, that's the population", sa killen på webkameran. Interaktivt, tänkte jag.

Till slut började jag förstå att det var nånslags realtidslek som hette "Invisible Children" och att de letade efter folk i olika amerikanska städer som deltog i leken. Detta var tydligen nåt slags välgörenhetsjippo för barnsoldater i Uganda, ett sätt att illustrera hur svårt det är att hitta människor i diaspora som inte har någon som bryr sig om dem. Efter att ha läst på lite så insåg jag att jag hört om detta förr, en dokumentär och sen har det varit stora nationella jippon flera år i rad. (Motsägelsefullt att hävda sig komma ihåg nåt när man läser på, men det är ju ungefär vad som händer. Man kollar upp det, blir påmind och det i sin tur skakar loss lite fler bitar ur minnesbanken.)

Hur som helst, bra sak att använda Twitter och nätet och (den bedrövliga benämningen) sociala medier till. Två klick så satt man i en chatt med 400 människor och följde jakten live. Det var spännande och högst interaktivt.

Mamma fyllde 60 år i april och hela släkten sammanstrålade i huset i Värmland för att fira detta.

Påsk hemma är sol på tungt blå himmel, fälten har precis blivit av med snölagret och här och där sticker småblommor upp ur det bruna gräset. Vi fikade utomhus, åt middag vid långbord inne i vardagsrummet och kryllade runt i huset. Sammanlagt består gänget av tretton personer, något som kändes lite bibliskt påskigt. Det är min familj (mamma, pappa, Sara), mammas bror Lasses familj (moster Eva, Emma, Johanna och Andreas), två pojkvänner, Evas pappa Pom och allas vår anmoder Margit. När vi kusiner var små grälade vi om hon var mormor eller farmor. Båda svaren är ju lika riktiga, enbart beroende på vilken gren man tillhör.

Sara hade hittat en strålande lösning på trångboddheten. Håvards morfar, som på vinterhalvåret residerar i Spanien, har en lägenhet inne i stan och den fick vi nyttja. Det gjorde susen. Och underlättad säkert varmvattentillgången och köer till toa. Att samla släkten är ju ett logistiskt stordåd.

Själva festen hade pappa och mamma planerat i månader och det donades in i det sista. Festlokalen var en av kulturbyggnaderna i Arvika hamn, precis invid Kyrkviken i Glafsfjorden. För de som inte har sett den så är det en spegelblank sjö utan egentliga höjder runt omkring så det blir väldigt vackra färger i skymningen. Pappa gjorde verkligen en dunderinsats, före, under och efter festen. Vi hjälpte till så mycket vi kunde och familjen Bergman är drillade som von Trapp när det kommer till storkök, festligheter och sånginsatser.

Bland gästerna var många gamla kompisar till våra föräldrar, men det också förvånansvärt kära återseenden för mig. Grannar i byn, som funnits med i bilden sen jag var liten knodd, och alla 70-talets bekanta, politiskt engagerade som nu var uppstyrda och uppklädda. De flesta i föräldrarnas ålder har tagit sig för att lära sig dansa, så även mor och far, och mycket riktigt hade det hyrts in en orkester. Vi kan inte riktigt kalla dem band; de var äldre herrar från Töcksfors som sysslade med foxtrott, vals och en och annan tango.

Och här kommer en av kalasets höjdpunkter. Mamma hade önskat sig upplevelser och grannarna tog henne på orden. Som spex drog de upp pappa, en talför kompis spelade Let's Dance-konfrencier och tanterna i byn styrde ut vår käre far i äkta tango-klädsel. Pingvinfrack, rött bälte, lösmustasch och en enorm ros. Sen gick han och bjöd upp mamma, så fick de visa upp sina nyfunna färdigheter i argentinsk tango under jubel och visslingar. Det var mycket lyckat.,



Pappa gjorde också under middagen en riktig fin grej. Han är förhållandevis bra på att hålla tal och gjorde en liten exposé över deras liv tillsammans, där han lyckades få in en presentation av släktingar och de olika vängrupperna som fanns representerade på festen. Liksom hur han och mamma träffades, flytten till Värmland, husvagnssemestrar och vedermödor. Sen sa han att livet efter att barnen flyttat ut fört dem närmare tillsammans och avslutar hela talet med ett: "Jag älskar dig, Monica".

Vi kalasade till småtimmarna, städade en massa och åtevände på morgonen för att städa mer. Mormor sa att det här kan hon leva på länge och mamma var helnöjd. Hon fick en massa fint konsthantverk och flera resor av olika slag, bland annat en tur i Värmland med gänget i byn, så firandet är inte över heller.

Jag reste hem på söndagen, slocknade som ett ljus och gick upp till jobbet på måndagen. Intensiv hemmavaro minst sagt. 

Jag är bofast! Ett egeninhandlat hem i Midsommarkransen; slut på kringflyttandet, slut på andrahandsboenden och leva efter andras ramar och regler. Lycka!

På fredagen tog budgivningen fart, men det var ännu osäkert om lägenheten skulle gå ett varv till på marknaden, eftersom jag och "budgivare 2" höll oss på så låga siffror. För att undvika detta gjorde jag ett litet skutt. Pengasumman stannade på en bit under vad säljaren hoppats på, men hon ville få det avklarat, så mitt under tremötet på jobbet fick jag sms från mäklaren att jag vunnit budgivningen. Caroline, min reporter, skrattade hjärtligt när jag studsade runt i lokalen och nyfikna medarbetare kikade upp från sina arbetststationer för att se vad som pågick.

Tyvärr orsakade hela anspänningen och det faktum att jag blev tvungen iväg för att skriva kontrakt mitt under arbetsdagen att jag fick det mest muskedundriga migränanfallet sen jag vet inte när, tonåren antagligen, och jag fick gå hem helt sonika för att rida ut stormen.

Innan dess lärde jag känna Britt-Marie, en dam i femtioårsåldern, som ägde tvåan på Midsommarvägen 19. Hon berättade gemytligt om grannarna, tvättmaskinen och att hon minsann tänkt anlita städfirma, för att det skulle bli riktigt rent tills jag flyttade in. Mäklaren Ulf visade sig vara sambo med en av mina kollegor på tidningen, så det kändes med ens lite tryggare också. Vi gick igenom de tre avtalens femtielva klausuler och alla log. Det var en win-win-win-situation.

Nu har jag bokat tid med min bank för att lägga upp lånet, ringt Anton för att meddela att han måste hitta en annan inneboende samt lösgjort min drakskatt för kontantinsatsen. Det är visserligen lite oroande att bli av med bufferten som jag snickrat på sen jag började jobba för fyra år sen, men det här var ju en sån sak som den skulle användas till.

Jag har ett hem!

Jag har lagt ett bud på en lägenhet i Midsommarkransen (strax sydväst om det gemena män kallar innerstan) och åtminstone över natten så ligger jag högst i budgivningen. Härligt, men det kommer nog inte att vara så länge. Just att buda på lägenheter är en orolig syssla. Stora pengar i omlopp och viss risk att åka på nitar, men samtidigt handlar det om ett framtida hem och förhoppningar. Men jag står inte utan tak över huvudet om det inte går igenom, inte alls. Enligt min nuvarande hyresvärd Anton kan jag begagna mig av Stadshagsplan 10 över sommaren, så egentligen ingen stress och press.

Vad gäller sommaren har jag och Jimmy börjat planera in lite resor hit och dit, mestadels till festivaler men däremellan hinns ju med idel socialiserande. Ser ut som att mina semesterönskemål kan gå igenom och då är jag ledig 12 juni till de första dagarna i augusti. Ska bli skönt att inte behöva anpassa sig och faktiskt ha sommarlov i juli.

Det har varit en intensiv jobbperiod, med landskamp mellan Sverige och Portugal, samt drabbning mellan LO och AMF. Dock har allt känts helt görbart med en jobb-öl och ett redaktörsmöte av den gamla skolan. Jag har påbörjat lite projekt vid sidan av, som ska underlätta arbetet, och i stort känns allt mycket bra och progressivt.

Nåt som dock inte var så progressivt var gårdagens evighetslånga installation av de 17 expansionerna till Sims 2. Jag skojar inte eller överdriver; det finns 17 stycken. Ikea-expansionens ikon är Sims-markören mot blågul bakgrund.  Väl installerat hinner jag spela lite grann, stänger av och tänker fortsätta dagen därpå. Då strejkar datorn och startar om i "en tidigare punkt i tiden där datorn fungerade". Alla expansionerna puts väck. Stor vrede.

Idag är det dags att gå till sjukgymnasten, inbokat rollspelsmöte och framför allt; stort grattis till mamma på 60-årsdagen!