Loggboken

Hösten har kommit till Stockholm. Det har blivit rått och kallt om kvällarna, löven har börjat gulna på träden utanför min balkong och jag har fått börja brottas med den dystra tanken på att det är långt till nästa sommar. Brottningsmatchen går rätt bra, men jag har sympati för folk som påverkas starkt av väder och årstider.

Det hände en spännande grej natten/morgonen som jag gick av förra jobbpasset. Sittandes vid datorn till alldeles för sent/tidigt hörde jag plötsligt en helikopter dåna förbi strax utanför. "Det måste vara en polisjakt som heter duga", tänkte jag, helt övertygad om att myndigheter kontrollerar luftrummet. Strax därefter fick jag TT-flashen om Västberga-rånet. Stadsdelen Västberga ligger precis på andra sidan stora vägen från mig, så det var riktigt nära. Det var fortfarande aktuellt när jag återvände till jobbet efter min ledighet och nu börjar jag bli heligt trött på det.

Lediga dagar är till för att avnjutas, men tyvärr har det varit lite småskraltigt med migrän och trötthet. Jimmy och jag kom iväg på resturangbesök och lite shoppande i alla fall. (Jag glömde inte att köpa en T20 när jag väl var i SF-bokhandeln.) På fredagen var vi en sväng på Landet med Erik och Sofia, varpå de, med en hög konstfackkamrater, kom upp till min lägenhet efteråt. Mycket trevligt och dessutom fyllde Tomas med sällskap senare på kvällen.

Nu har Tomas begivit sig till Malmö och jag inväntar fredagen då jag själv ska följa efter. Sara fyller 25 år i november och nu ska det firas. Ser fram emot en liten semester i södern.

Nu har jag gått ur Svenska kyrkan. Det tog ett par år, men nu är det gjort.

Kommandes från en liten stad så har man ganska mycket med kyrkan att göra, utan att egentligen välja det. Ingen av föräldrarna är religiös, men ändå blev det kyrkans barntimme, och senare sjunga i kören. Skolavslutningar, julsamling, allt skedde i kyrkan. På gymnasiet blev vi kompisar med prästsonen som hade tillgång till katakomberna under församlingshemmet där vi kunde spela spel ohämmat nätterna igenom.

När jag var femton år dök konfirmationen upp som en gubbe i lådan. När man är femton så vet man ingenting. Jag tänkte att det är bäst att hålla sig öppen för allt och dessutom skulle mormor bli nöjd. Problemet visade sig dock när själva initieringsriten närmade sig. Jag var ju inte döpt.

Det löstes med ett slags nöddop; en mycket märklig upplevelse för hela familjen. Ingen kunde riktigt hålla sig allvarlig. Sen fick jag tillstånd att knapra oblat i kyrkan - efter ett år av diffusa filosofiska diskussioner som prästen ständigt försökte rikta mot det teologiska.

Därefter har jag vuxit upp och fått en stabil moral, helt utan teism. Jag beter mig väl mot folk, jag säger ifrån när jag tycker annorlunda och jag respekterar andras åsikter. Allt som kvartstod var kyrkoskatten och den behåller jag gärna, eftersom min begravning är säkrad och jag förutsätter att samhället hushåller med mina övriga skattepengar så att behövande inte måste vända sig till kyrkan.

I övrigt har det varit fullt ös, både på jobbet och i det sociala livet. Lova har kommit till staden och vi har varit ute två gånger, varvid jag som kortast fick träffa hennes nya hyresvärd. Jag har spelat lite spel i olika konstallationer och lyckats ta mig an ganska många praktiska sysslor. Under tiden har Sara utfört akademiska stordåd nere i Malmö och jag är så stolt över henne. Det är någonting verkligen speciellt över att slita för något och sedan klara av det, med väl godkänt. Go lillasyster!

Jimmy fyllde år i veckan och vi hade ett litet kalas hemma hos mig på fredagen. Lite lustigt med en hel hög av hans killkompisar som gäster, men Lova var där och senare på kvällen kom Sofia och Erik. Det blev överdos på ost, kex och godsaker, samt idel skönsång och en gemytlig efterfest.

Jag gillar värdskapet som grej. Alltså inte i nidbilden av den överpresterande värdinnan, utan snarare som idé; möjligheten att skapa en miljö som andra trivs i. Förr i tiden hade jag huset i Ålgården och i Göteborg hade vi en stor umgängeskrets. Här i Stockholm är det lite lurigare med fester och sammankomster, det känns som att man bor mer inpå folk och man har definitivt mindre yta att röra sig med.

På lördagen tittade vi på fotboll. Det var Sverige-Ungern och måste vinna. Nu har jag ingen teve, så det fick bli restaurangen nere på gatan. Jag tycker generellt att det finns nåt klart mysigt att titta på fotboll ute. Man blir liksom tjenis med personalen och det är lite livat. Servitören var av balkan-ursprung och stoltserade med att Sverige inte skulle klara sig utan Zlatan. Vilket han har helt rätt i.

Idag söndag kom Jimmys syster Nima nedresande med man och barn för att forsla hit ett par möbler som stått uppe i Tärnsjö i ett halvår. Jag gjorde sen entré, men hann med att fika lite samt genera den 12-årige sonen i familjen genom att tilltala honom direkt. Nima frågade om han var blyg för mig varpå han sa ja och roterade undflyende på snurrstolen. Jag har glömt hur det var att vara i mellanstadieåldern, man var lite lustig då.

Resten av dagen spenderades med att bygga Ikeamöbler. Lite kul, men tidskrävande.

Det har varit en rolig helg. Min kompis Stefan kom uppresande från Göteborg på fredagen och vi hade en gemytlig kväll, han, jag och Jimmy, med spel och vin och prat till sena natten. Stefan hade lite svårt att tro mig när jag sa att jag bott i Stockholm i tre år nu.

På lördagen for jag och Jimmy upp till Uppsala för att gå på grillfest tillika inflyttningskalas. Marie och Daniel hade skaffat sig en enormt fin lägenhet i Sala backe, med frodiga parker runt huset och ett ståtligt grilltorn i tegel på gården. Jag lyckades peta ner en korv på glöden innan jag blev förvisad från grillzonen.

Det var något vagt bekant över de andra på festen och så småningom lyckades vi enas om att vi setts på Maries kalas förr om åren. Rätt kul att återuppta åratal gamla diskussioner. Men mest var det roligt att få umgås med Marie och sedemera också Therese, en annan gammal arvikavän som bor i Uppsala.

Söndagen bestod mest i att navigera hemåt, införskaffa mat och mysa framför en radda filmer. Inte helt tokigt alls.

Nu är jag åter på jobbet och alla de ordinarie arbetskamraterna börjar återvända, vilket är trevligt, dels för att jag saknat dem lite och dels för att jag inte behöver göra lika mycket extrainsatser. Det är till att vara lat.