Alster
Av lite oklar anledning har jag börjat producera eget material på jobbet. Mest för att jag kände för omväxling. Men eftersom jag samtidigt ska sköta mitt hetsiga jobb så blir det inga långa drapor, skulle vara riktigt skoj att få lägga ner lite mer tid än ett förfluget ögonblick.
Här är några bitar:
Spökstad på auktion i Lettland
TV: "Glee" kommer till Japan
Området söder om Sahara hotas av svält i år
Och så min lilla obsession över vapentransaktioner:
Kinesisk ilska över amerikansk vapenaffär
Franrike säljer krigsfartyg till Ryssland
Har precis avslutat ett mycket långt och mycket jobbigt pass. Nu är det hög tid för lek och vila.
Här är några bitar:
Spökstad på auktion i Lettland
TV: "Glee" kommer till Japan
Området söder om Sahara hotas av svält i år
Och så min lilla obsession över vapentransaktioner:
Kinesisk ilska över amerikansk vapenaffär
Franrike säljer krigsfartyg till Ryssland
Har precis avslutat ett mycket långt och mycket jobbigt pass. Nu är det hög tid för lek och vila.
När verkligheten tränger sig på
Usch, ibland får man rapportera om mycket hemskheter. Vanligtvis går det att anta en professionell roll och fjärma sig lite från bilder och historier, men nån gång då och då går saker rakt igenom skölden. Det är lite otippade grejer och svårt att veta när det slår till, men det som oftast går igenom är anekdoter. Mänskligt ansikte och allt det där.
Idag dog två soldater i Afghanistanstyrkan och vi skrev om det. Stupade i strid, inte dödade, fick jag veta att det hette av en upprörd läsare. Till slut la försvarsmakten ut namn och bild på de som dött på sin hemsida. Jag tittade på ansiktena, men det var lite för avlägset ändå, tills dess att en äldre medarbetare kom förbi.
Han berättade om när de där soldaterna skulle resa från Sverige i höstas. Då hade han varit på plats på flygplatsen för att rapportera om avfärden och sett den ena av killarna som nu dött. Kom ihåg honom speciellt för att han verkat uppåt och skrattat. En ögonblicksbild; en ganska liten kille som suttit och skojat med någon. Bara så. Där nånstans blev det svårt för mig.
Det finns många sorger i världen och man kan inte begrava sig i alla. Men man kan heller inte jobba med det jag gör utan att känna av några.
Idag dog två soldater i Afghanistanstyrkan och vi skrev om det. Stupade i strid, inte dödade, fick jag veta att det hette av en upprörd läsare. Till slut la försvarsmakten ut namn och bild på de som dött på sin hemsida. Jag tittade på ansiktena, men det var lite för avlägset ändå, tills dess att en äldre medarbetare kom förbi.
Han berättade om när de där soldaterna skulle resa från Sverige i höstas. Då hade han varit på plats på flygplatsen för att rapportera om avfärden och sett den ena av killarna som nu dött. Kom ihåg honom speciellt för att han verkat uppåt och skrattat. En ögonblicksbild; en ganska liten kille som suttit och skojat med någon. Bara så. Där nånstans blev det svårt för mig.
Det finns många sorger i världen och man kan inte begrava sig i alla. Men man kan heller inte jobba med det jag gör utan att känna av några.
Varsel är läskiga grejer
I dag lades ett varsel på tidningen på 100-120 tjänster och om det går igenom i sin nuvarande form så ryker alla som är anställda på 2000-talet, mig inklusive. Detta kom väldigt ur det blå eftersom det varslades om futtiga nio tjänster i höstas och alla processer satts igång för att anpassa verksamheten efter det. Det här varslet är en tsunami i jämförelse med det förra.
Jag väcktes av Clas som sa att jag skulle läsa min mail. Sånt är alltid oroväckande.
När vi var små väckte mamma oss när det hade hänt nåt stort och satte oss framför teven; mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen och sådana där saker. Jag kommer ihåg de händelserna rätt klart, kanske på grund av detta, men framför allt minns jag stämningen som kom med omvälvande händelser.
Som om tillvaron plötsligt gått från sin vanliga skepnad (leksam, lite banal eller gråtrist vardaglig) till nånslags primitiv skräck. Människans inre värld när hon blir skrämd är ingen trevlig upplevelse. Det är ju tänkt för när björnen kommer; man ska vara alert, slåss eller fly, och fort ska det gå. Men när den där stämningen infinner sig, utan nån tillhörande katastrof, utan egentligen bara en livsförändring, så blir det rätt märkligt.
Jag är glad att jag inte var på jobbet idag. Just när det händer får alla lite förhöjd adrenalinnivå och det blir riktigt dålig stämning. Jag hanterar helst detta själv, utan det där domedagsfiltret för ögonen.
Jag väcktes av Clas som sa att jag skulle läsa min mail. Sånt är alltid oroväckande.
När vi var små väckte mamma oss när det hade hänt nåt stort och satte oss framför teven; mordet på Olof Palme och Estoniakatastrofen och sådana där saker. Jag kommer ihåg de händelserna rätt klart, kanske på grund av detta, men framför allt minns jag stämningen som kom med omvälvande händelser.
Som om tillvaron plötsligt gått från sin vanliga skepnad (leksam, lite banal eller gråtrist vardaglig) till nånslags primitiv skräck. Människans inre värld när hon blir skrämd är ingen trevlig upplevelse. Det är ju tänkt för när björnen kommer; man ska vara alert, slåss eller fly, och fort ska det gå. Men när den där stämningen infinner sig, utan nån tillhörande katastrof, utan egentligen bara en livsförändring, så blir det rätt märkligt.
Jag är glad att jag inte var på jobbet idag. Just när det händer får alla lite förhöjd adrenalinnivå och det blir riktigt dålig stämning. Jag hanterar helst detta själv, utan det där domedagsfiltret för ögonen.
Sånt är livet
Sista kvällen på jobbet var det partiledardebatt på teve. Jag får krupp på debatter. Det måste vara den sämsta formen av demokratiyttring någonsin. Sju folkrepresentanter på tvivelaktig ideologisk grund, två programledare på uppåttjack och ett snuttifierat tevemedium - låt spelen börja. Jag gjorde en webbfråga, som visserligen inte har så stort opinionsvärde, men 88 procent av 13.000 svarande visste vad de ska rösta på i valet 2010. 2 procent var osäkra efter kvällens debatt. Vad säger det om effekten av tv-debatter?
Det har varit ett par hektiska veckor, både på jobbet och utanför. Förra ledigheten styrde jag kosan till Uppsala för att fira av 30-åringen Marie. Vi började med att bowla, ganska ringrostigt, förutom Marie som ägde upp mig och Therese i brygga och slog sitt personliga rekord. Sedan blev det italiensk restaurang, pubrunda, dans och falsksång. Härlig kväll!
Hade gärna stannat lite längre, men på lördagen skulle Lovas hyresvärd spela på Broder Tuck. Det var ska-musik, så det passade mig alldeles utmärkt. Bra genre och dansvänligt som tusan. Vi besökte kollektivet i Skarpnäck innan och fick grönsakslasagne. Jag orkade nästan hela vägen, men den sista timmen på utestället klipptes det med ögonen så jag och Jimmy skippade efterfesten och åkte hem. Sov som en stock.
Jag kan vara med på två måndagsklubbar i månaden och de två som varit nu var Judith och Bertil, känd för en politikerpuss och mer för mig som bodde första sommaren på Hornstull. Den andra var Mosebacke på mitt initiativ, men tyvärr var Teaterbaren stängde och i lokalen vi var i hölls en minneskonsert för Anita Lindblom ("Sånt är livet"). En massa äldre människor i publiken och så vi som satt i ett hörn. Kändes som om vi var ungdomsbordet på en femtioårsfest.
På jobbet har jag tagit tag och skrivit lite artiklar själv. Nu hinns det inte med särskilt mycket research eller välbyggda meningar, så några mästerverk blev det inte men det kändes mycket bra ändå. Att se att man kan.
Imorgon ska jag gå med Tomas och kolla på lokalen till 30-årsfesten. Har fått en massa svar och pratat med Halldór på telefon; att bjuda in till kalas gör ju som sagt att man får kontakt med folk igen. Väldigt roligt!
Det har varit ett par hektiska veckor, både på jobbet och utanför. Förra ledigheten styrde jag kosan till Uppsala för att fira av 30-åringen Marie. Vi började med att bowla, ganska ringrostigt, förutom Marie som ägde upp mig och Therese i brygga och slog sitt personliga rekord. Sedan blev det italiensk restaurang, pubrunda, dans och falsksång. Härlig kväll!
Hade gärna stannat lite längre, men på lördagen skulle Lovas hyresvärd spela på Broder Tuck. Det var ska-musik, så det passade mig alldeles utmärkt. Bra genre och dansvänligt som tusan. Vi besökte kollektivet i Skarpnäck innan och fick grönsakslasagne. Jag orkade nästan hela vägen, men den sista timmen på utestället klipptes det med ögonen så jag och Jimmy skippade efterfesten och åkte hem. Sov som en stock.
Jag kan vara med på två måndagsklubbar i månaden och de två som varit nu var Judith och Bertil, känd för en politikerpuss och mer för mig som bodde första sommaren på Hornstull. Den andra var Mosebacke på mitt initiativ, men tyvärr var Teaterbaren stängde och i lokalen vi var i hölls en minneskonsert för Anita Lindblom ("Sånt är livet"). En massa äldre människor i publiken och så vi som satt i ett hörn. Kändes som om vi var ungdomsbordet på en femtioårsfest.
På jobbet har jag tagit tag och skrivit lite artiklar själv. Nu hinns det inte med särskilt mycket research eller välbyggda meningar, så några mästerverk blev det inte men det kändes mycket bra ändå. Att se att man kan.
Imorgon ska jag gå med Tomas och kolla på lokalen till 30-årsfesten. Har fått en massa svar och pratat med Halldór på telefon; att bjuda in till kalas gör ju som sagt att man får kontakt med folk igen. Väldigt roligt!
