Loggboken

I dag drabbades jag av fenomenet att när man kallar på teknikhjälp så är problemet löst när man får den. I det här specifika fallet, vår tekniknisse Daniel. Medan han gick från sin plats till min så hade jag frenetiskt testat alla kombinationer av lösningar jag kom på, eftersom vi låg ute i etern med en sak som inte funkade, och naturligtvis så hittade jag rätt sätt precis när han slagit sig ner. Daniel ansåg dock att han gillade fenomenet, eftersom allt han behövde göra vara att glida runt i lokalen.

Jag skaffade SJ-biljett i allra sista stund och det var inte helt vist eftersom alla X2000-tågen var fullbokade ner till minsta bagageskrymsle och auktionssystemet inte hade något alls att erbjuda. Det blev till att nöja sig med ett Intercity-tåg på fem timmar.

Mot slutet av kvällen insåg jag att jag skulle bli tvungen att jobba över. Sara ringde och undrade om jag kom hem inom kort, men vi fick kapitulera inför faktumet att hon skulle ha hunnit gå och lägga sig.

Taxichauffören hade installerat en reserv-gps i sin bil och körde mig i vida svängar runt mitt hem, just inte till det. Men han var glad och pratsam, så jag iddes inte riktigt rätta honom eftersom det inte handlade om så lång tid.

Nu ska jag packa inför Göteborgsresan.

Idag var det mycket fotboll och det är alltid roligt. Sverige tog sig vidare till OS genom att slå Danmark. Jag gav mig på att flasha på det, det vill säga skicka ut ett litet nyhets-sms. Det går till folk som köpt tjänsten och till folk på redaktionen, osäkert hur många, men det är alltid lika nervöst att trycka på stora send-knappen. Det som skickas ut måste vara rätt och riktigt på alla möjliga vis. En gång skickade jag ut en flash, där det stod fel valör på medaljen men som tur var lyckades jag bryta processen genom stoppknappen i internetbrowsern.

Det snöade i Stockholm i dag och jag höll på att dö halkdöden på väg till matsalen. Där hittade jag en Stockholm City att läsa i och upprördes grundligen av deras livsstilssektion som just i dag tog ett grepp om singellivet. Det var upprörande dåligt skrivet och bestod till mesta del av pepptalk för att våga ta kontakt med det motsatta könet. Hur kommer det sig att just tillståndet singel ses som en mindre värdig livsform? Så dumt så det finns inte.

När jag väl slutat uppröra mig över livsstilspropagandan var det dags att ta itu med hemsidesnickeriet och det upptog resten av kvällen. När jag kom hem var Sara vaken och vi hann prata lite innan hon gick och la sig. Hon hade varit på obligatoriskt möte på sitt jobb, men tyckt att det varit helt okej.

Första dagen på passet är alltid lite rörig; man har inte hunnit komma in i rytmen, men andra dagen brukar vara fullkomlig. Jag började med att ta tag i vår nordnorska bildredaktör Mona och be henne visa mig Photoshop på tjugo minuter innan tremötet. Hon rabblade snabbt, men väldigt pedagogiskt, genom de grundläggande greppen och resten av kvällen satt jag och fipplade med kurvor och färgskalor.

Jag pratade med Sara på telefon i mataffären, och just som jag höll på att redogöra för vilka nyheter dagen innehållit så sprakade hon ur täckning. Väl tillbaka på redaktionen så visade det sig att mobilnätet kajkat ihop från Dalarna och neråt. Man kan säga att det var väldigt tematiskt i min redogörelse i alla fall; lite som en interaktiv presentation av nyheterna.

Pappersgängets avslutningsfika gick i adventstoner och det kändes julmysigt att knappra pepparkakor och dricka glögg. Nu är det snart december, vilket i mina ögon är en mer ursäktad vintermånad än de andra. Jag ska hem till Arvika för första gången på över ett år och det är inte utan ett visst mått av nostalgi. Det är dock inte hemlängtan längre, men det känns som ett sunt steg. Nu ska jag hem och hälsa på föräldrarna, rota i mina gamla lådor med serier och kanske träffa lite gamla kompisar. Känns bra och semestrigt.

I lördags var det kalas hos Tomas; en mycket lyckad tillställning på en pytteliten bostadsyta. Det var bra folk, gottigt tilltugg och allmänt trevligt. Jag börjar lära mig invånarna i deras umgängeskrets nu och lista ut hur de hänger ihop. Det är ungefär lika rörigt som diagrammet över göteborgarna.

På tal om det så har jag bestämt mig för att åka dit på fredag. Det är uppenbarligen smått omöjligt att få ledigt från mitt jobb så då får man ta väl vara på de schemalagda pauserna. Idag meddelade min personalchef triumferande att hon hittat någon som kan hoppa in på julafton. Jag var klart lättad. Samtidigt kan jag tycka att med en ocean av hungriga journalistutbildade, så skulle det inte vara så svårt att hitta.

Dagen efter kalaset gick åt till att ladda inför arbetsveckan och att åka till Göran och Micke, som också bor på Kungsholmen, vid fästet till Tranebergsbron. Eftersom jag ville få lite frisk luft så gick jag längs med 49:ans färdväg och insåg att det inte är en så stor ö egentligen, men att den innehåller en hel massa joggare.

Idag har jag bara jobbat.

Mitt bankkort har börjat bli lite fransigt i kanterna så jag mailade och frågade hur jag skulle göra för att få ett nytt natten till måndag. På måndag morgon kom det ett brev med ett nytt kort i, eftersom de haft bedrägeriproblem. "Du kan börja använda kortet med detsamma och behöver inte byta kod." Ganska bra, vad sammanträffanden gäller.

I dag tog jag ledigt från allt. Sara gick och jobbade och jag fick lägenheten helt för mig själv. Jag åt frukost, laddade hem en massa podradio och passade på att gå ner till Fridhemsplan för att fylla på förråden med små vardagssaker som tagit slut. Det långa passet i det snurrande schemat är 105 timmar på två veckor, vilket ger en ganska matt känsla när man går av.

Sara har varit en ängel och skött om lägenheten, så det fanns trivsamt lite praktiska göromål att ta tag i. Det lämnade fältet öppet för lite kvalitetsslappande. Jag gjorde riktig mat, sån som består av mer än tre komponenter och som tar lång tid att göra. Sen gjorde jag kaffe, läste tidningen, hasade runt i tofflor och tittade på tecknat. Inte så produktiv dag, men det var bra gôtt!

Sen prövade jag för första gången att färga håret på egen hand. Det är lite obehagligt när halva pappret är varningstexter på fem språk. Men det gick fint och nu har jag en nyans rödare hår.

Ännu en dag av doktorsbesök, men nu har jag äntligen fått ut allt jag vill ha. Ny migränmedicin och en remiss till ögonsjukhuset för att kolla upp om det går att operera min skelning. Det här med att vänsterögat inte hänger med riktigt har varit med mig hela livet, men i och med att det hänger ihop så intimt med huvudvärk och trötthet så känner jag att det är dags att se vad läkarvården har att erbjuda. Sen blir ju synen hela tiden sämre på det ögat som inte används, så bättre nu än sen.

Jag hade en glad doktor med kort kjol och piffiga örhängen. Hon frågade en massa om mitt leverne och i vanlig ordning så får man ju en liten dos skuldkänslor när man inte tränar och stressar alldeles för mycket. Men hon fixade recept och tipsade om lite bra grejer. Dock ville hon att jag skulle ta ett par vanliga blodprov för att utesluta möjliga märkligheter. Jag har inte tagit blodprov på säkert tio år och gick nyfiket ner till labbet med min lapp på obegripligt medicin-lingo. Där hade labbtjejen en surrande nål som var någon slags pump. Den slurkade raskt ut en massa blod och det hela var ganska fascinerande.

Därefter åkte jag och Tobias ut till Jocke i Sätra för att spela spel. Jag blev ganska trött under spelsessionen, men jag har svårt att tänka mig att det berodde på åderlåtningen. Det var ju högst en halv deciliter blod och man har ju en väldans massa att ta av.  Som jag förstått det så lämnar folk som ger blod 4,5 deciliter vid varje tillfälle.

Tomas, Ove och jag följdes åt på hemvägen och när jag kom hem hade Sara hunnit gå och lägga sig.

Måndagen var en givande dag på många sätt. Vi hade konferens på Långholmen i ett gammalt fängelse som var omgjort till vandrarhem, restaurang och konferenscenter. Jag och Clas kom dit i kaffepausen efter det första föredraget som hette Webben 2.0 - nya trender på nätet. Kändes synd att missa, men jag behövde några timmars sömn, kände jag.

Det var kul att träffa folket, dels de nyanställda som man aldrig sett och dels gänget på andra passet som man aldrig ser. Tyvärr var inte min spegel Mats där, men däremot blev jag bra kompis med Lotta som är Clas motsvarighet på reporterstolen.

Diskussion och problemlösning var temat för dagen och det kändes otroligt befriande att få lufta allt som man gått och grunnat på. Vi satt i en gymnasieliknande sal och det kändes faktiskt lite som att vara tillbaka i skolan. Inte mig emot, det är mitt element. Dagen avslutades med en nyhetsövning under lekartade former som gick ut på att man skulle generera mest klick ur fiktiva nyhetsscenarion.

Konferensen avrundades med middag i restaurangen, som också besöktes av chefredaktören, våra kollegor på annonsavdelningen samt vår nya kompissajt. Det var väldigt trevligt, pratigt och glatt. Så småningom drog stora delar av gänget vidare och först skulle vi gå till Judith & Bertil, nuförtiden känd för Schenströmaffären. Jag insåg till min förvåning att det var samma lilla bar som jag sett som min kvarterskrog förra sommaren på Hornstull, där det var mystrångt och folk spelade backgammon på vardagskvällar.

Det var dock fortfarande lika trångt och vi var 20-25 personer, så vi gick till en annan liten bar i krokarna istället. Därinne stod en bartender och två gäster som såg lite paffa ut när vi drällde in. Verkligen höjdarkväll, med massa socialt umgänge och en välbehövlig sammansvetsning av det nya gänget.

Dagen därpå var jag inledningsvis oförtjänt pigg, men det falnade med arbetspassets gång. Som tur var så var alla andra i ungefär samma läge.

Idag fick jag inte heller sova ut eftersom jag skulle till vårdcentralen. Men det gjorde att jag var uppe, igång och på stan för första gången på länge. Påbörjade en liten handelsrunda, men sen fick jag tag på Björn och Göran och gick och fikade istället. Vinterjacka får vänta till sen.

På hemvägen hann jag gå och handla och sen spelade Sara och jag Age of Empires hela kvällen och käkade popcorn. Alla de här ledighetsaktiviteterna kommer att stiga mig åt huvuvdet.

På morgonen ringde mormor och vi hann prata lite när jag gick till jobbet. Hon grattade en dag i förväg på namnsdagen och fick höra lite om livet i storstaden. Eftersom Åsa har hoppat runt så mycket i almanackan så firade vi länge min namnsdag (och mammas också för den delen) på Elisabeth. I jämförelse med andra familjer så firar vi namnsdagar i lite större utsträckning. Kan bero på att vi inte är så stor släkt, andra kan ha fullt upp med att komma ihåg sina kusiners födelsedagar.

Jobbet var mindre tempofyllt, men det hände lite. Ett underjordiskt parkeringsgarage sattes i brand och det strömmade upp väldiga moln av svart rök upp i Vallentuna centrum. När rökdykarna gick igenom bilarna så hittade de en person. Obehaglig historia.

Clas och jag fick grönt ljus från chefen att komma in lite senare till konferensen. Den börjar klockan nio, men planen är att få några timmars sömn och komma dit i fikapausen vid elvasnåret. Då missar vi Webben 2.0 - nya trender, men Johan lovade att återge begivelsen.

I dag fick jag min första kommentar på att jag klippt mig. Det var Erika som kom fram lite stressat och avbröt ett avdelningsmöte med orden "Jo, jag skulle bara säga en grej... Vad fin du är i håret! Men,öh, det var inte det jag skulle säga..."

Jag klippte mig i måndags nere på en av de många frisersalongerna som ligger längs Fleminggatan. Elin som klippte mig såg ut som en livesize barbiedocka och det var lite bekymmersamt att hitta samtalsämnen. Det är inte mitt största nöje i livet, den här stunden när man ska gå och låta någon fiffla med ens hår samtidigt som man ska samspråka som gamla bekanta. Men jag fick en kopp kaffe och kortare hår. Alltid något.

I dag var det fotboll för hela slanten; Sverige kunde bli färdiga för EM, liksom en hel radda, i sammanhanget stora, nationer. Detta skulle ske inom en ganska koncentrerad episod av kvällen då allt tvunget måste klaffa. Jag kände mig ganska munter, enbart på grund av synergin i att få jobba och titta på fotboll samtidigt. När matcherna drog igång kapsejsade humöret dock ganska snabbt.

Det var en bedrövlig syn. Vi byggde sidan helt okej, men inte ens schysst arbetsflöde kunde väga upp för allt erbarmligt dåligt spel som försiggick runt om i Europa. Innan matcherna ringde det en man och undrade om vi direktsände matchen, som vi gjort med damernas OS-kval. Den gick nämligen på den något hemliga Kanal 9 och han ville titta på den med "lillgrabben". Jag sa att tyvärr är det en astronomisk skillnad i pris mellan de båda matcherna och att vi inte hade anskaffat oss rättigheterna till något sådant.

Så här i efterhand anser jag att han och "lillgrabben" mådde bäst av att inte se eländet.

Gick till första dagen på passet genom ett småkyligt Stockholm. På den lilla tiden det tar mig att gå från hemmet till DN-skrapan hinner man gå förbi tre hem (ett för ungdomar och två för autister), tre skolor, en kyrka, otaliga matställen (restauranger, mataffärer och kiosker) samt ett ögonsjukhus. Det är tätt med stadsbyggklossar här. På Eniro har de börjat med en rätt tjusig överblick som man kan välja bredvid "karta" och "flygfoto", nämligen "utsikt", med vilken man får se ett snett flygfoto av platsen. Fungerar än så länge bara i storstäderna.

På jobbet var det ganska stiltje på nyhetsfronten, vid sidan av en misstänkt bomb som ställde till det i trafiken i Göteborg. Det är med bomblarm som det är med varningslarm på Arlanda; det är aldrig nåt. Men den dagen det är nåt, då måste man ha varit med på det från början. Kan tänka mig att samma tanke slagit räddningstjänst, polis och flygtorn.

Det sker en hel del kommunikation även när man inte träffar folk om dagarna. Pratade lite med mamma på telefon, mailade med gamla kompisar på Facebook och när jag kom hem satt Sara i Skypekontakt med Håvard. Hon hade även köpt en till växt till hemmet. Det är bra med någon som tänker i mer pyssliga banor än jag och förgrönar mitt hem.

På onsdagen var tanken att jag skulle ha gått på jobb-öl, men planerna blev ändrade på grund av två saker; dels var det ruskigt kallt ute och dels kom det folk hem till mig på ett överraskande och trivsamt vis.

Det började med att Göran kom förbi på eftermiddagen, följd av Björn som hade suttit på café hela dagen och pluggat. Sen hörde Tomas av sig och undrade om han också kunde dyka upp, Malin kom en kort stund och till sist kom Jocke. Det gick från noll till fullt hus på ingen tid alls, vilket kändes lite lustigt.

Det blev kakfika och pratstund tills klockan närmade sig sju, då jag egentligen skulle ha åkt iväg, men det var helt enkelt för trevligt hemma så jag beslutade mig för att stanna inne. Tomas och Jocke var kvar kvällen ut och vi pladdrade i köket hela natten.

Idag åkte vi på spelsession, inte som brukligt till Skogås, utan till Sätra där Jocke bor. Det blev wok med ris och en massa gott, samt idel action och popcorn. Tyvärr blev vi tvungna att bryta mitt i det spännande, men med något att se fram emot till nästa gång. På hemfärden var det så kallt att jag fick huvudvärk och var därför ganska nöjd med mitt val att åka tunnelbana nästan hela vägen hem istället för att hoppa av i Hornstull och gå två kilometer hem.

Igår kom Sara hem från Lettland. Vi skaffa hem pizza och hade myskväll hemma. Hon hade klarat av färdens vedermödor väl, berättade om turen och hade bilder av Håvards nya lägenhet i Riga med sig. Allting såg nytt och väldigt fräscht ut, vid sidan av de persikofärgade blommiga tapeterna, möjligtvis. Det kändes skönt att ha syster hemma igen och någon att prata med.

Jag gjorde ett tufft beslut att gå upp klockan 08 för att ringa vårdcentralen, kom mirakulöst upp och satte mig i telefonkö. Jag var sju minuter för tidig visade det sig och fann mig själv sittandes, förhållandevis vaken på morgonkvisten i mitt kök, med frukost och en Dagens Nyheter. Väl framme i kön frågade doktorn om jag ville komma vid tio-tiden samma dag, så jag tänkte att det är väl lika bra nu när jag ändå är uppe och spinner.

Det var hård blåst och snöfall som ackompanjerade färden ner mot stan och det kändes som en strapats utan dess like. Väl på plats fick jag sitta i ett dödstyst väntrum i trekvart, men jag hann läsa klart min bok där i alla fall. En av de äldre patienterna hette något så vackert som Ibris Mohammed. Han såg ut att vara en egyptisk herre med rock och väst och han skojade glatt med ett av de snörvliga barnen i lekavdelningen, så att pojken slutade gråta och hicka.

Doktorsbesöket gick fint och på hemvägen slank jag in på Västermalmsgallerian för att pröva vinterjacka. Det fanns lite olika varianter, men jag bestämde mig för att vänta med köp innan jag kollat runt lite mer. Jag hann komma hem innan Sara gått upp och kände mig fortfarande i farten, så jag satte igång med tvättandet. När vi blivit färdiga med det hade det gått lång tid och vi beslutade oss för att hålla mig vaken genom att gå ner på stan och äta. Det blev grekiskt och piggade upp lite, men när vi kom hem var båda väldigt sömniga trots att klockan kan ha varit åtta på kvällen som mest.

Jag satte mig med min polska sci-fi-serie och Sara tittade på något annat på sin laptop. Lyckades blunda till och vaknade när finalen av det sista avsnittet tog fart. Nu gäller det att somna så att jag inte hamnar ur fas med mitt vanliga dygn och samtidigt såpass tidigt att jag vridit tillbaka det en aning.

Varför drabbas alltid jag av de här huligandagarna? Italien har uppenbarligen inga stora skogsarealer varvid de fick ta till centrala Rom för att ha sin batalj. Vi satt och försökte frenetiskt babeltolka italiensk press, något som ledde till lustiga översättningar såsom "We do not know absolutely nothing". Lät som Manuel i Fawlty Towers.

Ytterligare språkgupp på sistone har varit min hemlånade tv-serie som är på engelska, men är textad på polska. Det blir en allmän sinnesvilla när man läser texten som dyker upp inför ens ögon, samtidigt som man hör ljud på ett helt annat språk. Nu vet jag i alla fall att nie och tak är nej och ja på polska. Dessutom, när de amerikanska skådespelarna svär högljutt säger de i den polska textning ordet cholera!

Först trodde jag att det var lettiska och kom att tänka på Håvard som faktiskt läser lettiska på sin läkarskola. Han trodde aldrig att han skulle få användning för det, eftersom letterna är två miljoner och inte har ett så utbrett språk, men så såg han på en gammal Bondfilm och upptäckte att en av skurkarna gick runt och konverserade på ett gardenparty på lettiska. Som han förstod.

Jag önskar ibland att jag tagit lite mer allvarligt på mina diverse språkstudier, för det är bra roligt när man förstår. Men det får nog bli av när jag tagit tag i allt annat först.

Idag var det uppryckning, räfts och rättartning. Jag kom upp i tid, kom till jobbet och tog tag i mina arbetsuppgifter med beslutsamhet. På måndag ska jag gå och klippa mig och beställa tid på vårdcentralen för den jämrans migränen. Så! Ordning och reda.

Det är konstigt, men även dagar när det inte händer något i världen så har man fullt upp att göra på en redaktion. Kanske till och med mer. Min vagt pedanta sida uppskattar när saker är överblickbara, som nu, när man kan sitta och lägga pussel med sina artiklar, bilder och grafiker, men sen har jag en annan sida som hellre vill ha tempot och nyhetspulsen.

Vi hade en del läsarreaktioner idag på olika saker, varav en del högst relevanta och andra sisådär. Det var en kille som skrev ett föraktfullt mail med rasistiska anmärkningar om en av nyhetshändelserna. Det är klart orättvist att man inte kan välja bort konsumenter. "Hej Robert, jag vill inte ha dig som läsare." Lite så.

Tröga dagar med tillhörande snålblåst och ruskväder. Mmm, november är här.

Igår lyckades jag ådra mig min nya fräcka variant av migrän, som börjar som en frostros på ögonhinnan och sedan sprider sig till pirr i fingrarna och dunderhuvudvärk. Detta sammanföll med att vi skulle direktsända en fotbollsmatch på hemsidan, en ganska ovanlig företeelse, som kräver lite fokus.

Jag stannade kvar och gjorde min grej och när den bedarrat efter några timmar, så hade även migränen gjort det. Fick även besked att jag inte troligen inte skulle få vara ledig nästa helg, som jag hade planerat att åka till Göteborg. Kanske inte världens bästa dag sammantaget.

En lustig sak var nog dock när de äldre på kvällsskiftet berättade om forna dagars teknologi vid fikabordet. Jag hade redan hört om teleprintern som stod i ett skåp nånstans och knattrade ut inskrivna meddelanden, men nu fick jag höra om rörpost. Nu kanske alla har sett ett rörpostsystem redan, men jag kände bara som att de satt där och skojade med mig.

Tydligen var det helt enkelt en massa metallrör, sedemera i plast, som löpte runt om i huset och man kunde lägga in tuber med brev, eller film som skulle framkallas, och sen svischade dom iväg till andra delar av byggnaden. Hur häftigt som helst! Och skrymmande, föreställer jag mig. Men ändå.

Allting behöver inte vara i snygga pixlar och fiberoptiska kablar. Jag vill ha tillbaka spakar, stora vred och märkliga apparater!

Sara och jag sågs i dörren och pratade lite på telefon idag. Kunde konstatera att vi inte setts särskilt mycket den här helgen och nu åker hon till Lettland imorgon. Lite trist, men hon ska inte vara borta så länge.

Jag kommer ändå att jobba hela helgen; vilket var lite hindrande även på andra fronter. Marie skulle upp till Stockholm och undrade om jag ville med ut, och sen var det folk i Göteborg som hade roliga saker på gång. Nu låter det som att jag tycker att jobbet är besvärligt; det är det egentligen inte, det var bara att just den här dagen så fick jag en rejäl dos av  den sämre sidan av mitt valda kall.

Dagen började med att jag kände mig trött och virrig. Det kan vara Saras förkylning, eller så har jag helt enkelt inte sovit så bra på sistone. Kom till jobbet med viss förhoppning på en lugn kväll, men icke.

En finländsk kille hade hakat på den något obehagliga trenden med dödskjutningar i skolmiljö. Så jag fick läsa misantropiska manifest hela kvällen och uppdatera antal döda. Inte världens mest muntra syssla faktiskt. Han sköt sig i huvudet, men levde i några timmar efter det. Det påminde starkt om Virginia Tech och Columbine, vilket sedan visade sig vara inspirationskällorna också.

På söndagen gick jag och träffade Tomas på Carmen, där han satt med Alexei, en vän från Sankt Petersburg som bor i Stockholm, och Pelle, en något stirrig, men vänlig själ som Alexei kände sen innan. Vi åkte hem till Tomas lägenhet i Solna och lyssnade på musik, diskuterade politik och hade en allmänt trevlig kväll.

Ett tag var det ju på tal att jag skulle få ha hyrt just den lägenheten och det var kul att se hur den såg ut. Det var en helt okej liten lya, men den var lite underligt dimensionerad, med stor hall och enormt badrum i jämförelse med resten av lägenheten.

Jag sov över och vi åkte till spelkvällen hos Tobias. Anna hade kommit hem från Skellefteå och verkade ha fullt upp med sin attributmakarkarriär. Det är roligt när folk kommer igång ordentligt med sin grej.

Spelkvällen var bra och vi blev bjudna på tårta av Ove som fyllt år nyligen. 19 år och 120 månader som han sa.

Lova kom på besök igår; vilket var jätteroligt. Vi satt och pratade och drack kaffe hemma hos mig hela eftermiddagen, för att sedan gå till en tapas-restaurang på Kungsholmen. De hade så klart bordsbeställning, men kyparmannen gav oss ett bord om vi lovade att vara färdiga inom en och en halv timme. Det klarade vi av på ett bra sätt och tog oss sedan in till stan.

Det blev en kort sejour på Underbara bar, där vi hamnade i slang med bordsgrannar från Jönköping. De var oförstående inför vad lajv var och att Jönköping hade en stor rave-scen och när jag skulle skoja om bibelbältet så säger den ena att kyrkan minsann är ganska bra. Vi gick och mötte upp Björn på Medborgarplatsen istället för att prata med dem.

Hanna hade folk över, så vi åkte ut till hennes lägenhet i Sickla och spelade spel och lekte charader. Klart underhållande blandning av folk för min del, Lova från förr, Hanna från GP-tiden och Björn från samtiden. Vi tog en taxi in till stan och avslutade kvällen på Kvarnen, Björn lite före mig och Lova som gick och åt grekisk snabbmat. Vi lyckades till och med undvika att väcka Sara som låg och sov hemmavid.

Hon har lämnat in Saras "jag är vad jag äter!" (min systers matintag varje dag):

Lördag

Frukost: Äggröra och skinka
Lunch: Pasta, vårrullar, ugnstekt falukorv, sallad och knäckebröd
En kopp kaffe
Middag: Potatisgratäng, kassler, sallad och knäckebröd
Två Finduspiroger

Söndag

En kopp kaffe
Lunch: Potatismos, köttbullar, brunsås och lingonsylt
Café Latte och en Wasa knäckemacka
Middag: Rostbiff, bulgur och sallad
Björnbär och glass
En kopp kaffe

I går var Saras födelsedag och jag jobbade. Det kändes lite kasst. Men så hade Tomas hört av sig och undrat hur hon firade sin födelsedag, varpå Sara helt sanningsenligt svarade att hon spelade Tetris. Tomas sa att det här går inte för sig och kom över. Vilken stjärna! Jag kom hem till pigga och glada människor och spontanfesten höll i sig till morgontimmarna.

Surfandes runt på Facebook hittade Sara dagen därpå att det fanns mer saker att fira i släkten. Min kusin Emma och hennes pojkvän Erik hade varit i Rom över novemberlovet och där hade han friat. Bröllopet är nästnästa vår eftersom Eriks tvillinbror Magnus ska gifta sig nu till sommaren. Emma hade inte ännu hunnit berätta för mormor, men jag antar helt vilt att mormor inte läser min blogg.

Jag ringde och grattade, i egenskap av aspirerande släktmogul. Vare sig jag eller Sara har varit på bröllop, vilket nog mest beror på att vi inte har så många släktingar i åldern mellan oss barn och föräldragenerationen. Det har visserligen funnits gott om långkörarförhållanden i min sociala närhet, mitt eget inkluderat, men inga bröllop. Det ska bli spännande att gå på ett för första gången i alla fall.

Dagen har förlöpt mycket stillsamt och nyss när jag tittade ut genom köksfönstret så föll den första snön över Stockholm. Om man inte räknar en förirrad hagelstorm som var i oktober i alla fall. Jag gick ut på balkongen och insöp stunden. Det är rätt fint när det singlar snöflingor genom luften och det är alldeles tyst.

Man kan se ända från mig till Hötorgsskraporna och de är för tillfället underställda ett konstexperiment där de lyser i den färg som representerar stockholmarnas genomsnittliga välmående. För tillfället lyser de i någonslags neongul och jag fick lägga ut det här igår på sidan, så jag har redan bidragit till färgen. På håll kan jag se att jag mår bättre än de flesta stockholmare.

Sara har gjort en come-back med sitt stadigvarande inslag "jag är vad jag äter!" (min systers matintag varje dag):

Frukost: Två mackor med skinka och gurkmajonäs och ett glas Proviva Päron och kiwi
En kopp kaffe
Noblesse
Lunch: Pasta, köttbullar, tsatsiki och gurka
En kopp kaffe
Marianne-karameller
Middag: Potatis, fiskbollar och hummersås
Varma mackor

Sprang till jobbet eftersom vi hade avdelningsmöte och kom dit tio minuter försent. Det är alltid lika besvärande att komma sent till ett möte. Vi börjar bli rätt många nu så jag fick smyga mig runt rummet för att hitta en stol längs med väggen. Allting låter så mycket i små konferensrum där folk gör sitt bästa för att inte låta; jackan prasslar, det låter som sten mot sten när man drar ut stolen och det låter förvånansvärt mycket när man är lätt andfådd i ett vindstilla rum.

Men det var ett okej möte. Nu för tiden är vi så många att det känns som om det mesta löser sig på ren personalkraft.

Jag satt och väntade in räntebesked från Amerika, när det plingade till i nyhetssverige och en, under de senaste dagarna, rätt jagad dam beslutade sig för att sluta sitt jobb. Detta ledde till febril aktivitet och mycket telefonerande till statsvetare och motvilliga politiker. Själva händelsen gav kvällen ett litet tryck på gaspedalen och tiden flög iväg.

Jag åt fisk i matsalen och lyssnade på Spanarna på podradio. Vid hemgång beslöt jag mig för att promenera hem för första gången och fick sällskap i telefonen av Moa som var på väg hem i Göteborg. Det var trevligt att få pladdra lite. Väl hemma höll Sara på att somna, men jag hann framför grattis på födelsedagen och kränga på henne min present, bestående av ett gymkort på Friskis och Svettis.