Loggboken

Just det, ja. Jag sökte efter en gammal artikel från GP-tiden, men den låg inte kvar ute på nätet. Däremot hittade jag det här när jag sökte på mitt namn och gp.se!

Det är skrivet för ett bra tag sen, men lite kul.

Det är alltid lite lugnare att jobba helg än på de hetsiga vardagarna, när alla är på plats och har en massa projekt igång. Det går heller inte att dra upp tempot på journalistiken på helger och kvällar, eftersom myndigheter är stängda och folk är hemmavid. I denna allmänna stiltje så la jag upp en ganska kass grej i topp på fredagkvällen; ståupp-komikern Magnus Betnér hade uppträtt på Örebros konserthus och en stollig man i publiken hade börjat bråka. En knuff och lite skrikande samt en trasig t-shirt blev resultatet. Magnus Betnér själv tyckte att det var lite konstig nyhetsvärdering, men verkade mest vända sig mot kvällstidningarna, i vilka han hade blivit "misshandlad".

På söndagen rullades en annan välläst historia upp, om en man som hållit sin dotter inspärrad i källaren i 24 år och som var far till hennes sex barn. Österrikarna har uppenbarligen en benägenhet att spärra in folk på utstuderat konstiga sätt.

På måndagen åkte jag ut till Danderyd en sväng och fick med mig Tomas hem. Det var spelkväll med nytt spel och en ny deltagare, som Dani introducerade. Det gick fint, vi käkade chips och gotter i mängder och lärde känna den nye killen Sebastian lite bättre.

Idag har jag varit på Södermalm och promenerade hem i solen. Inte hela vägen, men en bit. Tunnelbanan som jag hamnade på hade hicka och kröp fram, men i gengäld så lyckades jag tajma med bussen efter att ha inhandlat grejer till Valborgs-besöket. Det blir ingen resa till Uppsala, eftersom Marie och Daniel bestämt sig för att komma hit istället. Så det blev städa-tvätta-fixa-dag mest. Ska bli roligt att träffa dem igen, tyvärr missade jag ju Daniels disputation i fredags och jag har alltid velat gå på examenskalas för högre utbildade. Det är som studenten, fast tuffare. Men, det kommer ju fler chanser.

Jag åkte in till stan på ett ärende innan jobbet och tog vägen via Hornstull tillbaka. Det var ett tag sen jag var där sist, det var där min första lägenheten i Stockholm låg, och jag kom på mig själv med att ha saknat det lite. Det är ett ganska oansenligt hörn av Södermalm, men det är åtta kvarter omgivna av  vatten och fyllda av kitschiga affärer, folk ser ut lite som de gör i Göteborg och det är på det hela taget väldigt mysigt. Jag ska fråga Anton om jag kan få bo kvar på Stadshagsplan ett år till, men annars är det nya vyer som gäller och det känns inte allt för hemskt heller.

Väl på jobbet var det fotbollsderby igen, och den här gången tänkte vi att ingenting kunde hända. Det hade ju nyligen varit bråk, pinsamt sådant, med fans inblandade och till den här matchen hade det tagits fram strategier för att undvika att klackarna ens möttes på vägen ut från arenan. Tji fick vi. Huliganerna smet ut, ställde till bråk, vakterna fick tokpanik och drev hela det "vanliga" folkhavet rakt ut i detta kaos och det blev blod, gråt och tandagnisslan för hela slanten.

I detta var det en fridfull stund när jag fick gå och äta. När jag satt där och tuggade så knackade det på fönsterrutan ut till gatan och där stod Rasmus. Han bor ju precis i närheten och var på väg hem, men smet in en stund i matsalen och tog en kaffe med mig. Det var roligt, och vi hann prata lite Valborg som nu närmar sig. Min plan är att åka till Uppsala i år igen.

På fredagen var det en trevlig start på jobbdagen med glasstund ute i solen med hela avdelningen. Det har varit somrigt i stan de senaste dagarna och det känns bra, även om jag får sitta inne större delen av tiden. Ikväll hände inget särskilt förutom att Nobelstiftelsen gjorde slut med TV4 efter att Nobelsändningarna censurerats i Kina. Det var lite spännande, eftersom Reuters hakade på och vi fick skriva en engelsk kortversion. Jag promenerade hem båda kvällarna.

På söndagen åkte jag ut till Danderyd och där var redan Anna-Kerstin och Jocke på besök. Vi gick alla och käkade sushi på ett litet ställe i Mörby Centrum, jag inte varandes den största anhängaren av rå fisk tog nåt annat. Detta "nåt annat" var bra likt vad jag brukar ta på Kina-restaurang. Kanske borde bredda mitt matintresse något. Sen kom Göran och vi gick och strosade lite i affären.

Dagen därpå fick jag tvättat innan det bar av till Danderyd igen. Det blev lite kortare besök, men jag åkte över till Sara och Håvard efteråt. Sara var fortfarande på jobbet, så Håvard svängde ihop lite mat och kaffe. När Sara kom hem pratade vi om deras jobb mestadels eftersom de var inne i en ganska intensiv fas. Jag tog buss, pendeltåg och tunnelbana hem.

På tisdagen tog jag tag i allt jag inte hunnit med under veckan som gått; mycket listor och telefonsamtal. På kvällen ringde Göran och bjöd över på middag. Han och Micke bor på Levertinsgatan så det är inte särskilt långt. Vi fick hemmagjord kinamat som Göran lagar med lätthet, en klart beundransvärd kvalitet, och jag hade med mig paj och vaniljsås. Efter maten trixade jag och Göran lite med en kinesisk översättning som vi till slut lyckades knäcka. Det blev promenad hem och jag testade en genväg upp på berget, som så klart blev en omväg, men det var skönt att röra på sig.

Idag var det jobb igen, men ganska händelslöst. Clas hade varit och intervjuat Christer Fuglesang och Maria fastnade i samma trafikkaos som vi rapporterade om på hemsidan, när hon var ute på jobb utanför huset.

Inte vidare händelsefyllda dagar, men ganska skönt med lite lugn och ro och ordning.

På onsdagen gick allt i ett. Det började med att jag fick gå upp tidigare för att gå på möte. Vi har setts nån gång i månaden, de som är redaktörer för förstasidan, mest för att snacka lite, eftersom vi verkligen aldrig är lediga samtidigt, men också för att prata igenom hur vi gör saker och om det är nåt som fungerar mer eller mindre bra. Det känns schysst och det är roligt att träffa de andra.

Därefter var det bara att gå rakt in på veckomötet för den stora avdelningen och smyga ut från det för att hinna till det dagliga tremötet. Sen när jag väl tänkte börja att faktiskt jobba, så hoppade Stockholms borgarråd Kristina Axén Olin av helt oväntat. Så det var bara att släppa alla bollar och ge sig på det. Det är kul att befinna sig på en tidningsredaktion när saker händer. Man får veta att man lever. Dock blev det en väldigt intensiv och lång dag då jag var på jobbet i över tolv timmar.

Torsdagen blev också lång, då jag åkte till Danderyd innan jobbet. Jag trodde liksom att Danderyd inte låg så långt borta eftersom det var få stationer på tunnelbanekartan, men det var långa avstånd så det tog sin lilla tid. Som tur var täckte jobbarkompisarna upp för mig och det var ganska lugnt på nyhetsfronten. Jag fick sitta och pilla lite med featureredigering, vilket jag tycker om. Det är sällan man får ro att göra saker snygga i nyhetsflödet, men nu var det beordrat från högre ort, så det fick ta den tid det tog.

Clas hade lovat att kika närmare på hur vi ska deklarera våra taxiutgifter och visade nu hur det ska göras. Att deklarera måste vara den tråkigaste syssla man måste göra i vuxen ålder.

På fredagen var jag ledig, men var ändå tvungen att gå upp efter fem timmars sömn, för ett ärende i stan. Det var visserligen fint väder och jag fick lite tid att gå och strosa bland fruktstånden på torget och i SF-bokhandeln, där det var länge sen jag var. Sen blev det Danderyd igen; lite kaffe och en längre promenad i solen.

Efter det åkte jag till Sara och Håvard eftersom de var lediga och jag var i rätt grannskap. De hade städat och fixat fint på sin lilla utesplats där vi satt och hade det gôtt. Jag fick soppa och Sara svängde ihop kladdkakor i muffinsformat. Det var så trevligt att jag drog över tiden som jag skulle iväg till nästa stopp på färden, som var middag och samkväm hos Björn i Bredäng. Men det visade sig att han, Göran och Micke precis blev färdiga med maten tills jag kom fram. Vi fick crêpes, en sort med svampstuvning och en med räkor. Sen användes resten av pannkakorna till efterrätt, med sylt och grädde. Mumma!

Jag var rätt trött, men det blev lite prat och vin. När Malin kom hem från sin juriststudentmiddag, begav vi andra oss hem och jag fick sällskap nästan hela vägen, eftersom Göran också bor på Kungsholmen. Jag räknade ut att jag hade rest med tunnelbanans alla färger i alla riktningar på en och samma dag. Slocknade som ett ljus när jag kom hem.

På måndagen var det mycket huliganslagsmål och ståhej i Stockholm, vilket var lite dystert på ett Israel-Palestina-vis eftersom supporterklubbarna hade kommit överens om att ha gemensamt tifo innan matchen och verkligen ta tag i bråket. Mitt passerkort slutade funka och jag missade tiden som vaktmästeriet hade öppet. Maria lät mig låna hennes kort, men jag kände mig ändå lite instängd alternativt utestängd, beroende på var jag var i bygget.

På tisdagen hade jag medarbetarsamtal med chefen och fick prata av mig. Det var en och en halv timmes intensiv kommunikation, men det gav en bra känsla och jag fick lite löften om fortsatt utveckling. Sen gick vi ut och firade Clas som fyllt femtio. Han fick en get i Mocambique, fin champagne, en stor blombukett och 16-årig whiskey, mest nöjd med det sistnämnda. Han tackade och bockade, det hölls tal och vi käkade tårta.

Jag fick krångla till mig ett nytt kort, men då gick istället mobilen sönder och jag fick ringa Sara från ett övergivet arbetsrum för att fixa nummer. Utan mobilen blir jag lite handikappad, eftersom den är väckarklocka, vanlig klocka, kommunikationsmedel, arkiv för en massa gamla telefonnummer samt mp3-spelare i ett. Väl hemma trixade jag lite med den och då vaknade den igen, fast nu med en spricka i nummerbrickan. Vi får väl se hur länge den håller.

Spelkvällen hos Tobias blev bra. Vi började med lite Wii-bowling, middag och en blandad kompott spel. Jag var utschasad och somnade i soffan och på nattbussen hem.

På lördagen var det Danis kombinerade födelsedagskalas och inflyttningsfest i Sätra. Det var en riktig pangtillställning, med massa nytt folk som bestod av Danis olika förgreningar av vänner. Det var i tvärsnitt skånebor, politiskt likasinnade, delar av nåt de kallade Freud-gruppen, Danis lillebror och vi. Själv bidrog jag med Julian och Micke, min gamla granne från Ålgården, och de verkade ha trevligt. Det går ganska bra att bonda när man väl hittar lite gemensamma punkter, det visade sig att Micke kände nån som Ove också kände och jag hittade en Kina-resenär i köket. Sen spinner det på liksom.

Vi stannade till sent och åkte nattbussen in till stan ihop några stycken. Jag valde bort att handla mat på SevenEleven för att komma på rätt buss hem, något som jag kan ångra lite så här i efterhand. Hade ett skralt kylskåp och fick lov att masa mig ut på söndagen för att fylla på förråden istället. Imorgon börjar jobbveckan.

Tisdagen var sista dagen på passet och innehöll idel fotboll. Mitt lag, Chelsea, gick vidare till final i Champions League under dramatiska former och jag satt och tjoade ohämmat framför teven på redaktionen. Det börjar arta sig med entusiasmen för mina valda lag; nyckeln verkar vara att det går bra för dem.

På onsdagen vaknade jag och insåg att jag inte planerat något, ringde Sara och bjöd över henne och Håvard på middag. Min matfantasi strejkade lite så jag gjorde en sorts fin-köttfärssås, men dels är det Saras basföda och dels glömde jag köpa tagliatelle, så det fick bli vanliga makaroner till. Men det gick hem ändå och när vi kommit in på efterrätten ringde Tomas och Sofia som var i stan. Vi bjöd över dem också, liksom Göran, och det blev ett helt litet kalas. Mycket trivsam start på ledigheten och jag fick dessutom hjälp med att byta glödlampa av min långa lilla syster, då jag har tre meter till tak och inga stabila stolar.

På torsdagen blev det tvätt, städning och disk för hela slanten. Kanske inte roligt, men nödvändigt. Planen var också att gå och lägga sig tidigt eftersom jag skulle upp tidigt dagen därpå. Lyckades väl inte helt med detta projekt, men kom upp ändå. Nu är jag lite småtrött och gnällig, men ska ta mig samman och åka och spela spel ute hos Tobias i Skogås.

Tillbaka i jobblunken igen. Fredagen var komaseg, helt otroligt händelselös, men det kom igen på lördagen, då allt hände.

En brand i Sollentuna stoppade tågen norrut från Stockholm. Vi köpte bilder och hade lite alarmerande rubriker. Då började det även brinna i Göteborg, på ungefär samma nivå; stoppad fartygstrafik i Göta älv och enorm, bolmande svart rök. De åt liksom upp varandras lebensraum på hemsidan och det var svårt att värdera vilken som var värst. Det löste sig på ett makabert sätt när en tioårig flicka försvann i dalaorten Stjärnsund och det fick segla upp i topp istället.

Den historien har fortsatt under hela passet och folk läser som tokiga. Jag antar att det är samma mekanik bakom, som med den försvunna brittiska flickan Madeleine. Händelsen är enkel och tydlig, man kan sätta sig in i de drabbades känslor och det finns ett kittlande, avgrundshemskt element av att inte veta, men gissa vad som hänt. Lite som med skräckfilmsmonster; de är som läskigast innan man får se dem, för hjärnan frammanar mycket ruskigare bilder än vad filmskaparna kan åstadkomma i specialeffekter.

Vidare har det varit en massa ståhej kring den olympiska eldens färd genom världen, med en stor mängd demonstranter som lekt tafatt med facklan. Den och tillhörande löpare kringgärdades av ett garde blåklädda fackelväktare från Kina och en yttre ring av dels brittiska cykelpoliser i illgula jackor och dels, när det var Frankrikes tur, av polis på rullskridskor. Clas skrev en rätt upplysande fakta-genomgång av hur det funkar med OS-elden; det visade sig att det finns reserveldar i närheten som också de har tänts i originalbrasan i Aten och att särskild personal sover i skift för att alltid kunna stå vakt.

Själv hade jag, något mindre pompöst, problem med de vårskor som jag dragit fram ur garderoben. Första paret gav skavsår på min annars ganska tjockhudade häl, andra paret tryckte mot hälsenan så hela foten värkte, men som tur var funkade det tredje perfekt. Dock två dagar av trampdynerelaterade problem.

På söndagen träffade jag Dani och Tomas efter jobbet. De hade tittat på nyaste Battlestar Galactica och druckit drinkar. Vi begav oss till Patricia och hittade Karin. Jag var väl inte på mitt mest peppade humör och när det blev lite segt, så kändes det helt rätt att åka hem till mig för lite prat och pasta.

I dag gjorde en vän av ordning mig en otjänst, då jag ställde min kaffemugg vid maskinen och gick på toa. När jag kommer ut är kaffet uthällt och pappmuggen slängd. Så kan det gå. Som tur fanns det mer.

I tisdags var det strålande väder ute och jag bestämde mig för att gå ut på promenad, förkylningen till trots. Målet var att lära känna omgivningarna lite, så jag gick ner för berget till Karlbergs kanal och följde vattenlinjen. Efter bron där Essingeleden går så tog det stopp ganska omgående eftersom det låg ett stort industriområde där som de dessutom höll på att bygga om på. Jag följde vilset efter en tjej som promenerade med stavar framför mig. Hon såg ut som om hon visste var hon skulle. Det ledde runt hela komplexet och jag kom ut till strandkanten igen, på små asfalterade stigar högt uppe bland klipporna. Det var fin utsikt över Mälarens vatten som glittrade i solskenet.

Strax innan Tranebergsbron insåg jag att jag var rakt nedanför huset på Levertinsgatan där Göran och Micke bor, så jag slog en signal, men Göran var tyvärr på biblioteket och pluggade. Jag tog mig vidare till Fredhällsbadet som i princip är en träkuliss till nånslags badplats på Fredhälls klippor. Nu var det dock tillbommat och jag försökte ta mig runt och ut på klipporna, då jag nästan snubblade på en solbadare och vände om för att inte störa. Det var lite synd, för uppe från Snoilskyvägen kunde man se att klippvägen fortsatte i över en kilometer och att många stockholmare hade hittat dit. Jag fortsatte bort mot jobbet på Gjörwellsgatan och passerade både Rasmus hus och några som jag själv varit på visningar i.

Den första lägenhetsvisningen som jag var på förra året var i det så kallade Erlanderhuset, ett jättehögt vitt hus som är veckat som ett dragspel och ligger vid foten av Västerbron. Det var bara en till som bjöd på den lägenheten, ett litet fågelbo på tolfte våningen, men han var mer bevandrad i budkonsten och hade framför allt mer pengar. När jag nu gick förbi på promenaden så kunde jag inte riktigt låta bli att undra över hur det hade varit. Dels att bo ett stenkast från jobbet, kanske inte så bra, men ändå ha en lägenhet och dels hur fint det är där. Nedanför klippan som huset ligger på ligger Smedsuddsbadet, en helt vanlig liten sandstrand, men som hade varit trevlig att ha såpass nära, lite som sin egen.

Efter Rålambshovsparken började krafterna tryta så jag handlade på Fridhemsplan och begav mig sen hem, efter två timmar ute i solen. Det var helt okej, men jag tror att mindre och tätare exercis är bättre än de här en-gång-i-halvårets storprojekt.

På onsdagen blev det tvätt, disk och storstädning av lägenheten. Det finns så mycket vrår och skrymslen i ett hem fullt av grejer och när man alltid bara städar mot målet att nån ska komma på besök så blir det ibland lite fasadpolering av det hela. Det kändes lite som vårstädning och var skönt att ha gjort.

I går gick jag upp klockan sju för att bege mig till doktorn. Jag lämnade hemmet i god tid, men tog bussen åt fel håll vid Odenplan. Återresan gick trögt genom Stockholms morgontrafik och jag försökte ringa och säga att jag skulle bli lite sen, men de hade en telefonsvarare som glatt meddelade att öppettiderna var 9-15. Lite tokigt upplägg i mina öron. Jag fick komma in efter alla, men det gjorde inte så mycket eftersom jag hade tiden för mig.

Doktorn skickade iväg mig på blodprov och jag fick än en gång uppleva den något borrlika pumpen som de har med tillhörande refill-provrör. Fascinerande upplevelse. Sköterskan skrattade när jag pratade om pumpen och sa att det var mycket bättre än förr, eftersom man behövde joxa så mycket då och sen var nålen mycket större till de spruträddas fasa.

Efteråt gick jag och handlade kläder eftersom jag ändå var inne i stan och kom så småningom hem, lätt utsjasad och med begynnande migrän. Det åtgärdades med en halvslummer och en huvudvärkstablett, innan det var dags att bege sig till Tomas för spelkväll. Där låg jag på hans säng medan vi väntade på de andra och småpratade medan Tomas plockade iordning. Med min nyvunna dygnsrytm så tänkte jag att det var lika bra, eftersom jag antagligen skulle vara på sovhumör redan vid tiotiden, men det gick bra med lite kaffe och choklad. Vi hade en jättebra spelsession och på hemvägen fick jag sällskap av Göran, som det var länge sen jag träffade på tu man hand. Han följde mig till dörren för att sedan promenera hem till Fredhäll. Jag somnade som en stock.

Det är fortsatt förkylt, men inte fullt lika storartat nu som i helgen. Jag har varit ute två gånger och blivit jättetrött, men däremot så var det skönt att komma utanför sjukstugan, särskilt nu när våren äntligen har kommit till Stockholm.

I söndags fick jag slut på medicinförråden och begav mig till Kista galleria, mest för att de har den närmaste Telia-butiken och jag gjorde ett försök att lämna in mina hörlurar som oförskämt spelar upp ljud på tjugo procent av volymen. Personalen i telebutiken hävdade dock att jag måste höra av mig till den som sålde lurarna, i det här fallet en butik på nätet. Jag ser framför mig långa och krångliga procedurer i mailform, men det är väl bara att sätta igång.

Sara jobbar i närheten så hon kom förbi och vi gick och käkade grekisk mat. Sen hade min ork totalt tagit slut så vi skildes åt vid bussarna. Jag har lyckats styra om min dygnsrytm, så jag somnade klockan halv elva på kvällen, vaknade vid åtta och kände mig helt tidsförvirrad. Det var bara att gå upp och göra frukost och klura på vad folk gör uppe så tidigt om dagarna. Inte ens affärerna har öppet då; på Fridhemsplan öppnar allt klockan 10. Jag ringde den enda personen som jag visste var uppe vid den tiden, nämligtvis mormor. Hon blev glatt överraskad och vi pratade på i över en timme.

Det visade sig att min kusin Johanna, vanligtvis stationerad i Sälen, var på besök hos min andra kusin Emma, tryggt förankrad här i Stockholm, så jag bokade in en fika med systrarna Bergman. De hade satt sig på en uteservering i solen, men det var ändå ganska kylslaget, så vi gick lite i affärer i stället. Eller rättare sagt, Johanna, som inte tyckte Sälens shoppingutbud var mycket att hänga i granen, handlade loss medan jag och Emma gick och pratade i släptåg. Även detta blev jag trött av och åkte hem när shoppingrundan nådde Sergels torg.

Väl hemma gjorde jag en stor laddning korv stroganoff. Varje gång jag lagar mat så vill jag att det ska räcka i flera veckor, men av erfarenhet blir man rätt trött på samma mat dag ut och dag in. Nu kan det dock vara lite motiverat att slippa mecka i köket en massa, när man är lite risig. Min nyvunna sömnfas gjorde sig påmind vid tio-snåret, så det blev ungefär samma tider som gårnattens. Helmärklig känsla att sova de här tiderna.

I dag är det inte bara första april, det är även min mors 59-årsdag. Stort grattis till mamma!