Loggboken

I dag fick jag för första gången vara den lokalgeografiskt kunniga, vilket var lite kul eftersom jag tidigare alltid jobbat på redaktioner där jag varit ny för staden ifråga. En misstänkt bomb hittades på Bokbindarvägen i Stockholm, precis där jag brukade bo, och jag delade glatt mina kunskaper med skrivande reporter Erika. Bomblarmet var i sig inte så dramatiskt, men de fick spärra av Bäckvägen där min buss gick.

I övrigt var det en fridens dag. På damtoaletten hade någon låst en av dörrarna, då den var trasig, skulle det senare visa sig. Dock började folket på redaktionen snart undra och någon bad vakten att kolla. Man vet ju aldrig, om någon blivit akutsjuk. Det var lite som med bomb eller flyglarm, det är aldrig något, men den dagen som det osannolika inträffar så vill man liksom inte ha undlåtit sig att kolla.

Efter helgens sockertoppar tyckte jag att det passade med en liten rask promenad hem efter jobbet. Erika påpekade att man nog skulle känna sig tryggare på en cykel, men jag sa att jag alltid håller mig till de stora vägarna, där det är bilar hela tiden. Man går förbi mycket folk och alla är liksom lite i sin egen bubbla när de går på kvällen. Den här gången blev jag dock stoppad av en man som frågade om jag sett en kille i blå väst passera. Det var ingen hotfull sitaution, eftersom det var mitt på en flerfilig väg. Jag sa nej, jag har inte sett nån sån på vägen, men ville mest påpeka för den främmande mannen att oavsett hur mycket han ville ha tag på västkillen så är det höjden av dålig stil att stanna tjejer mitt i natten.

Nu har vi firat i flera dagar, lite som förr i tiden. Jag blev väckt av lyckönskare på lördagen och pratade fortfarande i telefon när mamma och pappa kom. De hade först varit hos Sara och Håvard i Edsberg och fikat, medan jag på mitt håll försökt klura ut hur jag skulle göra efterrätten som Hoppe serverat på nyårsafton. Den enda fruktsmaken jag kunde komma ihåg var vindruvor under ett lager smält vit choklad. Till detta la jag fritt till mango och bananer. Det visade sig vara fel, men blev gott ändå.

Vi åt mat och pratade och bytte presenter. Jag fick en "moccamaster" och smaksatt kaffe, smycken och ett par helt fantastiska tofflor. Det var en schysst födelsedag. Jag sov på Sara och Håvards soffa, vilket dock var lite bekymmersamt, inte för att den var svår, utanför att jag var van vid lite andra tider. Fick låna "Espedair Street" av Håvard, vilken fördrev några sömnlösa timmar.

Mor och far spenderade söndagen på stan, medan vi i Edsberg fick ägna hela vår kraft åt att ta oss in till den. Tanken var att jag skulle utnyttjat båten Patricias födelsedagserbjudande, som går ut på att man får äta gratis i deras restaurang och resten av sällskapet får betala hälften, men de hade fullbokat på söndagen. Istället fick det bli Jensens Bøfhus, som alla verkade helt tillfreds med. Mina sömnlösa timmar den här natten räddades av Oscarsgalan. Det var ingen storslagen omgång gala, men det gav en del bra uppslag för framtida tittande på film.

På måndagen var mamma på kurs och pappa tog med oss till Cosmonova. Tyvärr hade Stockholms alla barn fått lov samtidigt så filmerna var slutsålda. Vi gick istället runt på Naturhistoriska riksmuseet. Det var idel fantasifoster till urtidsdjur och domedagsanimationer av klimatförändringar. Jag hakade upp mig på neanderthalarnas öde och hade en lång utläggning om hur de skildras som lägre stående ras. Det berodde mer på sömnbrist än verkligt patos, men så här i efterhand kan jag fortfarande tycka att nån skulle ta sig en titt på de där beskrivningarna. Det låter verkligen som 30-talspropaganda.

Därefter lämnade vi Sara och Håvard, hämtade mamma och stack till mormor i Nyköping. Jag var vid det här laget rätt slutkörd och somnade efter det sena samtalet med mormor i vardagsrummet. Dock vaknade jag igen efter ett kort tag och fick ägna natten åt att försöka somna om alternativt läsa första delen i Arn-serien som jag hittat i mormors bokhylla.

Idag gick mamma och jag på stan i Nyköping och shoppade. Jag fick med mig en ny tröja och tre mindre vackra örhängen, men de kostade å andra sidan tio kronor styck i en besynnerlig rea på en klockaffär. Den här dagen fyllde pappa år och han hade för första gången beställt cateringmat som skulle intas i min morbror och mosters hem på kvällen. Till detta hade han fixat lite grejer till bordsdekoration och jag blev helt paff av estetiken som han uppvisade. I vanlig ordning började jag och mamma dra i saker, men pappa klippte helt sonika av stjälkarna och la blommorna på borden. Det var videkvistar och rosa körsbärsblom, som tillsammans med svarta tabletter och knallrosa servetter blev värsta japanska bordsdekoren. Helt sagolikt snyggt!

Maten var jättegod och hela lilla tillställningen mycket lyckad. Tyvärr var jag tvungen att ta sista tåget hem vid åttatiden, eftersom SJ inte gav fler lösningar för stockholmsbor på kvällstid i Nyköping. Kändes lite synd, men vi har hunnit fira på bra och jag fick lite kvalitetstid med släkten och familjen. Har kylskåpet fullt med rester och ska nu sova ut inför jobbet imorgon.

Eftersom min kära föräldrar intar fästningen imorgon så har jag ägnat dagen åt lite röjande i lägenheten och en tur på stan för att inhandla munchies. De ska låna min lägenhet och jag ska sova hos Sara och Håvard i Edsberg, vilket ger mig lite tid där också. Har inte varit där sen vi flyttade in Sara och det känns ju lite kasst.

Jag hade nån förvirrad plan att hänga lite med Hanna på kvällen eftersom jag fick för mig att födelsedagen var idag, en felräkning som jag glömde förmedla till Hanna som ringde och sjöng Jamåhonleva innan jag hann stoppa henne. Dock var jag lite försenad i mitt schema och Hanna var slutkörd så vi bestämde oss för att skjuta på umgänget. Sen pratade jag lite löst med Göran om att göra nåt stillsamt, men det lyckades jag inte heller med och de skulle i alla fall packa för sin Rom-resa imorgon bitti.

Istället blev det tvätt, dammsugande och svabbande, det senare som höll på att bli min förtida död. Kakel, eller klinkers, eller vad det heter, som hallens och kökets golv består av, blir såphalt när det blir blött och jag kanade runt i lägenheten som nåtslags Disney-rådjur.

Planen är att fira pappa som fyller 65 år och jag som blir 28. Två åldrar med sina egna särdrag, men pappas är ju helt klart mer milstolpig och episk. Han går i pension till sommaren, efter ett liv som naturlärare. Jag får nöja mig med att vara nånstans mitt i livet, lite lätt ospecifierat var.

Så var sista dagen på passet avklarad igen. Den här gången ett lugnare och kortare pass.

På tisdagen hände inte mycket förrän Tomas hörde av sig. Han och Jocke kom över efter jobbet, vilket innebar att jag fick skjuts och trevligt sällskap. Annars brukar ju jobbdagarna bli lite socialt ödsliga, eftersom man är vaken när alla andra sover. På onsdagen fick jag ännu en möjlighet att göra något efter jobbet, men kände att en stillsam hemmakväll var på sin plats. Det innebar mest att jag hasade runt i mysbyxor och spelade dataspel i och för sig, men det är inte att underskatta.

Jag lyckades somna med blött hår och hade en vild hårdag på torsdagen, men jag tänkte att det gör väl inte så mycket. Just den dagen hade DN:s webb-tv bestämt sig för att intervju Morgan Pålsson, känd från Hipp hipp (?) och som nyligen gjort nån film. Detta lilla webb-tv-inslag körde plojgrejen att han skulle söka jobb som reporter på Dagens Nyheter för att sedemera bli utkastad av chefredaktören. När de spelade in detta satt jag och Clas i bakgrunden och det blev som en liten teaterföreställning runt omkring oss. Det var lite som lajv, eftersom de spelade upp små högljudda scener och det var i allmänhet lite lustigt. Dock hade jag en allvarlig tipsare på tråden just då, så det blev lite kluven uppmärksamhet.

I övrigt så var det en hetsig kväll, eftersom det var idrottsevenemang samtidigt som serbiska nationalister beslöt sig för att lalla in på USA:s ambassad i Belgrad och sätta fyr på den. Tragiskt nog omkom en av demonstranterna i eldsvådan, men det var inledningsvis oklart vem som brandpersonalen hittat, vilket höjde röstnivån på CNN något. Hade det varit en amerikansk ambassadpersonal skulle det ha blivit riktigt dålig stämning. USA bad dock Serbien i bestämd ton att sköta sina internationella åtaganden att skydda ambassader i landet.

Jag har haft en väldigt lyckad ledighet, med många aktiviteter och mycket socialt liv. På onsdagen hade Micke, min gamla granne från Ålgården, som nu är bosatt här i Stockholm, riggat lite spel. Tyvärr avvek två av hans kumpaner, men som tur var så kunde vi ringa in reservtrupper och fick därmed en helt okej afton i goda vänner lag.

På torsdagen hade jag min tid hos ögondoktorn, tyvärr en väldigt tidig tid vid 08.30, så jag behövde ju inte direkt fejka några vindlande ögon. Det var lite som en tidsresa att komma tillbaka till en sjukhusavdelning för skelning och jag fick en enorm flashback när doktorn satte upp lins-linjalen, som man ska titta genom på en klistermärkespapegoja, för jag kom ihåg precis detta från när jag var tre äpplen hög och var på Karlstads lasarett med mamma och pappa. Däremot hade de uppgraderat sina möjligheter att kolla folks syn, för det fanns en  monterad maskin ute i en av korridorerna. Den var som ett litet kalejdoskop som doktorn skruvade lite på och så vips, så visste hon hur skarp min syn var.

Tanken på detta besök har funnits länge, men det har inte känts särskilt trängande. Jag är ju född med dubbelsyn, så det är inget hinder i vardagen. Planen var mest att se hur utvecklingen gått i genren och om det fanns någon fiffig operation tillhanda. Nu gjorde det inte det, utan doktorn förklarade att dubbelseendet inte kan tas bort, eftersom hjärnan ställt in sig på det här sättet att se. Däremot kan de gå in och dra rätt musklerna som håller ögat på plats och på så sätt rakställa blicken. Som hon naturligtvis måste, så berättade läkaren också om eventuella sidoeffekter, men balanserade upp de lite hiskeliga scenariona med att sjukhuset gjorde omkring 50 sådana operationer varje dag.

Det gav mig hur som helst nåt att tänka på. Mitt spelgäng hade varit rara nog att komma och spela hemma hos mig istället för ute i Sätra, vilket gjorde att jag fick sova lite och hann tvätta under kvällen. Dani och Jocke hjälpte till med maten, så det var riktigt lyxigt att ha gäster. Vi spelade både torsdagen och fredagen.

På lördagen fick jag besök från Göteborg, i form av Royne som bokat in ett toktidigt tåg, så det blev alldeles för lite sovet för mig. Vi hade Rasmus och Stoffe över på kvällen, vilket är gamla Arvikafolk, och dessutom Tomas och Sofia. Tanken var att hålla det litet och gå ut senare, men vi hade trevligt och förfesten drog ut långt in på kvällen. Då fick någon idén att vi skulle gå och bowla, varpå Tomas googlade fram närmaste bowlinghall på nätet. Den visade sig ligga två stenkast bort från mitt hem och när jag tittade på kartan blev jag lite konfunderad eftersom det bara var ett ödsligt kontorsområde på kartan. Men vi gick dit och hittade en ingång och en hiss som tog oss tre våningar ner i underjorden. Där hade de en gigantisk spelhall, med discobowling, servitriser på rullskridskor och allsköns arkadspel. Hur roligt som helst. Jag lyckades till och med slå ner alla käglorna åtminstone tre-fyra gånger. Sen blev det efterfest och hela kvällen var enormt trevlig.

På söndagen kollade vi på film och hittade grekisk hämtmat bara nedanför backen. Ibland visar sig Stockholm från sina bästa sidor. Måndagen var en jobbdag för mig och Royne tog tåget hem. Det kändes verkligen som att fylla på batterierna med en fullspäckad helg. Mycket nöjd.

Hade en bedrövlig natt, då jag först inte lyckades somna och sen vaknade upp en massa gånger, kallsvettig i tron att jag försovit mig. Det märkliga med sådana dagar, när man är alldeles grusig och förbi, är att de ofta blir ganska bra. Jag tror det har nåt med autopiloten att göra. Man faller tillbaka på intuition och saker tenderar att lösa sig smidigare än när man brottas med dem. Jag hann knappt sätta mig innan det small till, i form av ett världsrekord av Susanna Kallur och därefter var det en tempofylld afton.

I matsalen var det harstek, vilket fick mig att haja till lite. Köttätande i sig är inget problem för mig, men ibland, när jag inte riktigt kan separera djuret i naturen med maträtten på tallriken så blir jag lite sjåpig. Men det gick ner som tur var, för jag var avgrundshungrig och alternativet var en outtalbar rätt som aviserades som starkt kryddad, vilket inte heller går hem hos mig.

Emellan varven ringde jag och mailade lite kring den kommande ledigheten som verkar bli fylld med roliga saker. Pratade även med Sara som hade en dust med världen och ville inte höra "men det bara är så". Vi är stoiskt lagda fast på olika områden, skulle man kunna säga.

På torsdagen fick det vara slut med sjukperioden. Ove höll i en studentpub på universitetet som jag och Tomas gick på. Kände mig som utsläppt på grönbete när jag fick vara ute bland folk och dessutom se lite av Stockholms universitet. När det stängde gick vi hem till Tomas och pratade till småtimmarna.

Min plan för kvällen var att vara uppe till min tid hos ögondoktorn klockan åtta, vilket gick rätt bra tills de ringer halv åtta från sjukhuset och säger att läkaren blivit sjuk. Tji fick jag. Men det var nog lika bra, för då fick jag några timmars sömn innan jobbet. Där var det full rulle vilket också var skönt efter en veckas inaktivitet.

Idag var det schlagerfestival till min stora förtvivlan, men som tur var började det brinna i London, så det fanns lite annat att göra också. Eldsvådan var en, i mina ögon, perfekt nyhet. Den var dramatisk, men ingen dog. När vi gick hem så hade ingen ens blivit skadad, vilket kändes som ett smärre mirakel, då Camden kryllade av nattliv och branden hade spridit sig en hel del.

Igår hade jag planerat att bege mig utanför hemmets väggar och gå på estradpoesi på Söder, för att odla lite fritidsintressen. Men det var såpass många av vännerna som var lediga, så vi samlades istället hos mig och fixade lite med spel istället. Det var nog ganska bra för jag kände mig fortfarande inte riktigt bra. Vi åt semlor och höll på ett bra tag.

Även idag var det spel och jag insåg att jag inte hade tillräckligt i kylskåpet så jag begav mig för att handla, samtidigt som Göran och Björn dök upp vid min dörr. Dålig tajming av mig, men som tur var går det fort att gå tillbaka från Fridhemsplan. Vi åt ris och korv stroganoff och spelade hela kvällen och en liten bit in på natten. Mycket skoj och väldigt givande.

Nu har jag varit sjuk sen i torsdags. Förbenat tråkigt tillstånd och jag började känna mig som killen i Trainspotting redan efter nån dag. Jag har ingen teve, av eget val, men nu hade det inte suttit helt fel med en.

Jag hade inte hunnit handla innan sjukperioden så kylskåpet blev allt skralare. Till slut gick ingredienserna helt enkelt inte att sätta samman till nåt vettigt. Bröd och pasta tog slut och allt som kvarstod var jordgubbssaft, inlagd gurka och kaviar. Igår masade jag mig ner till Fridhemsplan och handlade, något som sammanföll med plötsligt temperaturfall och snöyra. Efter dagar i sjukbädd har man lite darrig till att börja med så det var ett riktigt äventyr.

Idag har jag lagat ordentlig mat och pratat med Malin på telefon, vilket piggade upp lite.