Loggboken

Mina lediga perioder är alltid ganska kompakta och det ska man väl vara glad över, men den här gången blev det nästan löjligt. Efter ett intensivt arbetspass hade jag redan lovat bort mig alla dagar utom torsdagen, då jag skulle till tandläkaren. Måndag var det spel hos Tomas med Göran, Dani, Jocke och Ove; en riktig långkörare med många dramatiska moment, och trevligt umgänge. Jag och Göran delade taxi hem, eftersom vi inte hittade rätt busshållsplats vid Medborgarplatsen och för att det spöregnade. Man ska aldrig låta naturen köra med en.

På tisdagen åkte jag till Marie och Daniel i Uppsala och testade biljettlöst på tåget. Det gick mycket, om inte nästan lite misstänkt, smidigt, då konduktören bara gluttade på mitt ID-kort och sedan lät mig åka. Väl framme byggde de om i centrum så jag lyckades inte lokalisera rätt busshållsplats för andra dagen i rad och gick nästan hela vägen. När jag hoppade på bussen tog de trettio kronor istället för min framräckta tjugolapp och jag missade att trycka på stoppknappen, så jag fick ändå gå en bra bit. Mina sämst spenderade busspengar nånsin, skulle jag tro.

Det blev mat på mysig restaurang, bowling med några bekanta till värdparet, vidaregång till ett uteställe vid Fyrisån och dessutom lyckades jag tajma in att Samuel kom dit, eftersom han var hemma i Uppsala. Sen blev det nattamat hemma hos Marie och lite efterfest. Kompakt dag, helt i linje med livet i övrigt.

Det finns en hel marknad av livsstilsprofeter som tipsar om hur man ska hushålla med sin tid och sin ork, men jag har alltid sorterat in dem i samma fack som aromaterapeuter. Att slå mynt på stressade människor är rätt oetiskt över lag. Men, det finns något att hämta här. Jag får ut mycket av mina kompakta ledigheter, men de går i ett hysteriskt tempo och jag tror att det beror på viss felanvändning av den befintliga tiden. Jag ska klura på hur jag ska lösa det. Bara rent tankebildsmässigt ser jag ju defragmenteraren på datorn framför mig.

Dagen efter gick åtminstone i ett härligt trögt flöde, med lite pizza och lite flanerande i solen. Åtminstone tills dess att jag beställde biljett tillbaka till Stockholm. Det visade sig att tåget skulle gå om fyrtio minuter och jag klickade i det, med visst berått mod, eftersom jag är en sån som behöver vara länge på stationen i förväg. Jag rafsade samman mina saker, sade ett hastigt farväl och sprang ner till bussen. Min plånbok innehöll inga trettio kronor så jag fick medelst Marie på telefon fixa sms-biljett. Det kom två bussar förbi, ingen var rätt, och tiden började rinna iväg. Jag hade ju dessutom i villan inte beställt biljettlöst, den här gången när jag verkligen borde ha gjort det, så även biljetter skulle tas ut. Till slut kom rätt buss, det var bara det att den skulle stanna vid varje rödljus hela vägen in till staden och i centrum trasslade två barnvagnar ihop sig när den ena skulle på och den andra av. Tack vare jobbet så har min stresströskel blivit betydligt bättre, men det här var en pärs. Men, vi kom fram, jag fick ut biljetterna och jag hann sätta mig ner innan tåget rullade ut från stationen.

Tågresor är dock i sina bästa stunder väldigt avstressande. Det var tomt i min vagn och jag hade musik i hörlurarna. Den heta dagen hade falnat till en behagligt sval sommarnatt när jag kom fram till Stockholm och jag beslöt mig för att haka på brädspel hemma hos Tomas, med Anna-Kerstin, Jocke och Ove. Det var kul och vi stannade kvar lite extra för att sitta och prata i lugn och ro.

Torsdagens tandläkarbesök gick väl, förutom att den i övrigt mycket sympatiska tandsköterskan körde in röntgenutrustningen i gomseglet på mig. Allt jag hade var tandsten, och det var skönt att höra efter fyra års bortavaro från tandhygienkontroller. Samuel, som var i stan på arbetsintervju, kom till Fridhemsplan och vi gick och käkade ihop. Var riktigt trevligt och vi fick chansen att prata lite mer i frid och ro, efter tisdagens ystra Uppsalakalas. Väl hemma började jag iordningställa lägenheten inför det sista arbetspasset innan semestern och tvätta. Tomas kom över och höll mig sällskap. Vi lagade lasagne och käkade ananasklyftor. Det var väldigt lugn och trevlig avslutning av ledigheten.

Ibland får jag tips att inte spendera så mycket tid med att hatta runt och försöka träffa alla, men det är ett lite felriktat råd. Jag blir glad och avslappnad när jag väl är bland vänner och det är liksom min hobby. Men någonstans läcker det ju tid. Jag ska defragmentera och se om det hjälper.

Det är ibland svårt att få rätt som konsument; sakerna man köper funkar inte, företagets support förstår inte problemet eller så har man inte sina kvitton/lösenord/användaruppgifter i ordning. Snårigt och frustrerande. Det svåraste av allt är att reklamera något som redan använts eller hänt; fastfrusna SJ-tåg, ett par skor som plötsligt tappar spännet, dataparafernelia. Det är uppenbarligen misstänkt snyltigt att försöka få pengarna tillbaka för något som man använt.

Jag minns att jag sa "det här kommer aldrig gå, jag kommer att fastna i byråkratin".

För två månader sen gick mina mobilhörlurar sönder. Jag gick till en telefonbutik och frågade om råd. De hävdade att då saken var köpt på nätet så skulle jag vända mig till det företaget vilket jag också gjorde. Dustin, som det heter, meddelade i sin tur att jag måste vända mig till deras lagningsföretag. Anovo, som det heter, skickade mig ett paket som det bara var att lägga ner hörlurarna i och posta. Jag fick ett papper med lite nuffror på.

Två månader senare börjar jag ana oråd. Min mailväxling med lagningsföretaget har hittills gått ungefär så här:

Åsa: Hej! Det här har hänt. Här är alla nuffror. Var är min grej?

Anovo: Hej själv! När hände det här? Har du ett kollinummer?

Åsa: Det hände vid följande tid. Nej, ingen sån nuffra.

Anovo: Vi behöver verkligen den nuffran.

Åsa: Och jag har verkligen inte den nuffran. Har ni tappat bort min grej?

Anovo: Det kan vi inte veta utan nuffran.

Åsa: Känner du också att vi talar förbi varandra lite?

Det går mig lite över huvudet hur de tänkt att man ska känna till uppgifter som de inte ger till en från början. Alldeles oavsett så är jag fast i en byråkratisk loop och det hjälper på intet sätt att säga "vad var det jag sa" till sig själv. Vi får väl se hur det slutar.

I övrigt har jag haft en mustkramande, men ack så rolig ledighet. Fredag - utgång på Söder med Emma, Olle, Tomas, Björn och Malin. Lördag - stort kalas i Tomas mammas lägenhet, en fantastisk femrummare i tornet på Medborgarplatsen, med temat "alla tar med en likörsort så blandar vi drinkar". Söndag - pusta ut. Måndag - spel hos mig med Dani, Ove, Tomas och Göran. Tisdag - spel hemma hos mig med Björn, Göran och Tomas. Idag började jobbet igen och det roligaste var väl att Christer Fuglesang blev uttagen att åka rymdskepp igen.

Nu har jag skrivit dagbok i ett helt år. Trehundrasextiofem dagar som jag kan gå tillbaka och läsa vad som hände. Det är rätt praktiskt, särskilt när man lever som jag, lite vilse i tiden och ganska oregelbundet.

Ungefär hälften av tiden handlar inläggen om arbetsdagar och det har varit lite vanskligt att skriva om. Artiklar och förlopp på en redaktion är ju en slags företagshemligheter och en del saker får man helt enkelt inte berätta om. Och dessutom, om något inte går att trycka för att det bryter mot spelreglerna för press, radio och tv, så är det lugnt att säga att man inte får ta upp det i en blogg heller.

Överlag har det här året innehållit mycket frustration över just bloggare och deras totala oförmåga till besinning. Rent privat läser jag bara mina vänners bloggar, vilket är ett nöje, men eftersom DN krokat i en bloggfunktion till alla artiklar så har det blivit del av jobbet att kolla igenom alla möjliga och omöjliga skribenter ute i etern.

Vidare har ju bloggosfären vuxit med oanade proportioner. En del använder mediet civilt och sporadiskt, som ett ganska alldagligt uttrycksmedel, medan andra hamrar loss rätt frenetiskt på tangentbordet. Det är sådana som får anhängare och läses av tusentals. De måste ägna oceaner av tid åt att uppdatera sina bloggar, de följer trenderna i samtalsämnen och en del har till och med sponsorer. Detta hade varit helt okej, om inte flera av de allra mest prominenta bloggarna vore galna. Jag tror att de har fått hybris.

Problemet är vårdslösheten; den ständiga längtan efter att bli vördad som en tyckare "med intressanta åsikter" gör att folk häver ur sig saker, ogenomtänkta teser, och när någon invänder så slås det ner på med obönhörlig retorik. Det i sig är en härskarteknik, att använda sin förmåga att debattera för att trumfa motståndaren. Enkla retoriska knep, klaga på stavning eller utnyttja missförstånd för att göra ner sin meningsmotståndare. Billigt. Retorik är bara en färdighet, bevisligen har det missbrukats förr.

En del bloggare vilar dessutom på ganska osmaklig värdegrund, allra helst eftersom de inte behöver stå till svars för det de skriver. Det finns en uppsjö av politiskt motiverade skribenter som är tämligen skrupelfria och det påminner starkt om religiösa förespråkare på alla kanter.

Nåja, nog med galla över bloggosfären; det är fortfarande ett medium och har sina fördelar. Jag tror inte att jag kommer att fortsätta lika pliktskyldigt skildra varje dag längre. Det tar på krafterna att sätta sig ner och redogöra, särskilt när man vill att det ska vara hållbart som publicerad text mätt också.

Min syster Sara kommenterade tidigt bloggen som tråkig och vem ska annars säga sanningen om en om inte ens nära och kära. Då föreslog hon att man kunde göra roliga inslag och återkommande moment för att spexa till det. Vi prövade ett tag med att lista vad Sara ätit varje dag i ren "Du är vad du äter"-stil. Det höll i sig ett tag och var i och för sig intressant för Sara har en enorm metabolism, men så småningom föll det i glömska och dessutom flyttade hon ut ur min lägenhet, så det blev svårt att hålla reda på dagligen.

Men Sara hade en poäng och det är att ska man väl ta upp folks tid med skriven text så ska den ge något; inga fel i att lägga ner omsorg i verket och variation är upplyftande. Min plan är att pröva lite nya modeller, men fortfarande skriva ner vad som hänt, eftersom det verkligen är roligt att se vad man gjort.

Vi får se hur det går.

I dag rann nyheterna till och det blev en hektisk kväll. Först skickade Iran upp en missil, lite på volley, och det blev genast dålig stämning i Vita Huset. Och, eftersom USA ska smälla upp krigsmaskiner i Tjeckien, även i Ryssland som tog chansen att beklaga läget. De i sin tur hotar att rikta kärnvapnen mot Centraleuropa och Israel är missnöjt för att Iran rasslar med sablarna. Världsläget är lite rörigt nu.

Ryssarna har även andra problem då deras rymdfarkost som regelbundet besöker ISS uppe i omloppsbanan på det senaste kommit ur kurs när de ska till att landa. Detta ska nu lösas med en högst irreguljär rymdpromenad på torsdag. Nån kille på Nasa är på semester så vår egen astronaut Christer Fuglesang ska sitta med under hela förloppet. Vi fick nys om det och min sommarvikarie Kristina sattes på att intervjua honom. Tydligen saknar den aktuella delen av rymdstationen fästen just där, så det ska bli spännande att se hur det går.

Vidare var det Almedalsveckan på Gotland och idel utfall från olika parter i FRA-frågan. iPhone hade också villkorat släppet av sin 3G-grunka till omkring midnatt svensk tid och slutligen satte busstrejken igång i samma veva. Kristina hade en ohemulig afton eftersom vi skickade ut henne att åka med den sista bussen in till garaget, men det blev en schysst avrundning på kvällen och hon verkade tycka att det varit skoj.

Jag på min kant satt mest och flämtade under arbetstrycket. Övertid till två på natten blev det.

Första dagen på jobbet var lugn och sövande, ända fram till klockan ett då det var dags att gå hem. Då kollapsar förhandlingarna om busstrejken och det är bara att starta upp datorn igen. Men, det hade varit bra mycket mer frustrerande att gå hem och upptäcka att man missat det med fem minuter.

Det hände en lite obehaglig sak också under kvällen; en av sommarvikarierna berättade att hans mor ringt och att han var tvungen att resa hem till Helsingfors eftersom hans far var saknad till sjöss. De hade sökt i två dygn och när jag kom till jobbet på tisdagen hade nattchefen sett på en finsk nyhetssida att de hittat delar av vraket.

Olle och Emma bodde granne med mig när jag hade lägenheten på Hägerstensåsen och på lördagen var det utflyttningsfest hos dem. Jag fick återbesöka kära gamla Bäckvägen, med sina hundra frisörsalonger och den lilla kiosken som kortläsaren aldrig funkar i. Tomas bjöd på finmiddag innan i sin mors lägenhet i tornet vid Medborgarplatsen på Söder. Det var väldigt gott och vi satt lite på balkongen och drack vin. Sån ska sommaren vara!

Hos Emma och Olle var det Guitar Hero och många ur umgängeskretsen var där, vilket var trevligt för det har varit lite för lite större tillställningar på det senaste. Vi körde på hela natten och tog taxi hem på morgonkvisten. Grymt roligt kalas, helt enkelt. På söndagen lånade vi åter Tomas mors lägenhet för att spela spel med Dani, Ove och Jocke. Viss trötthet, men det gav som det brukar en lätt fnissig stämning. Jag hann precis med min tunnelbana och kom hem i all ordning.

Jag hade supereffektiva dagen på torsdagen. Frysen är avfrostad, ny mat inhandlad. Jag fick tvättat, dammsugit, städat, diskat och till och med en tid hos tandläkaren. En liten nesa var att jag, i min städmani, lyckades ha ner hörlurarna till datorn på golvet så att ena lurens koppartrådar gick av och jag nu bara har ljud ett öra. Det är faktiskt mer enerverande än man kan tro, så det blir till att köpa nya helt enkelt.

På fredagen hade jag Tomas, Björn, Göran, Sofia och Micke över på spel. Det var folkfyllt och roligt. Jag var i episoder utspelad, men det gav å andra sidan en chans att skriva ikapp på karaktären. Göran var kvar länge och pratade.

Jag sov i en hel evighet, men det har inte varit helt gott om sömn det senaste, så det var välbehövligt.

Dagen bestod av ett besök i Bredäng och det var lite härjigt att ta sig ut. Busstrejken har gjort tunnelbaneresandet till en riktig närkontaktsport. Björn och Malin har jag inte sett på länge så det var väldigt roligt att hänga lite. Björn gjorde röra som jag fick designa och sen satt vi hela kvällen och pratade. Jag fick rusa till tunnelbanan, eftersom sista turen in till stan verkligen betyder sista. Men jag kom på vagnen, hoppade av vid Hornstull och fick en skön promenad hem i sommarnatten.

Efter visst klurande har jag insett att min frys inte har någon avstängningsknapp; däremot stängs både kylen och frysen av om man vrider ratten ner till noll. Det innebär att jag nu kan frosta av frysen ordentligt, men att i princip allt är förstört. Jag tog iskubsbehållaren och försökte tränga ihop allt på samma hylla i kylen, men det känns lite som att återproviantering är ett måste. Men ibland är det bra med en omstart.

Det hände lite mer under de sista två dagarna på passet, så det blev inte så tokigt drygt som det var i helgen.

Busstrejken i Stockholm gick igång vid midnatt natten till tisdag och det blev helt plötsligt lite apokalyptisk stämning i staden. Alltså, det var fullkomligt odramatiskt händelseförlopp, men känslan blev ändå lite orolig. Hur ska det gå, hur ska folk göra? Vi började fundera på hur det skulle gå för alla nattvandrare som missat att det var strejk och sen föll tankarna naturligt på exakt hur fullbokade taxibolagen måste bli. Och då finner jag mig på redaktionen tänkandes att det är gott om medarbetare som tar sig hem med taxi och så helt plötsligt hade kaoset nått hela vägen in. Som tur var lyckades vi ordna det för alla och nu när strejken väl pågår så ordnar folk det i förväg.

En liten lustig sak som hänt är att min frys frostade igen, suckade djupt och puttade upp dörren. Jag menar verkligen, som i ville inte gå igen. Så det var bara att börja frosta av. Ljudet av droppande och krasande är ganska trivsamt hur som helst.

Tyvärr har jag sovit bedrövligt och varit enormt trött, men nu är arbetspasset slut och det ska bli skönt att få vila ut.