Loggboken

Dagen D - besiktningsdagen. Jag vaknade hos Carro och följde med henne till Frölunda torg när hon skulle till jobbet på Volvo. Pennygången såg sliten ut, men ren, och jag resignerade inför att prövningen får gå som den går nu. Besiktningsmannen - som hette Manne - gick runt med en clipboard och kryssade och skrev noteringar, utan att säga ett knyst, vilket var lite oroande. Han frågade bara tre saker:

Manne: "Var är den sista dörren?"
Åsa: "Ehm, vi har inte tagit ut någon dörr ur lägenheten? Jag vet inte."
Manne: "Ja, tyvärr stod det inget om nån saknad dörr så vi måste debitera för den."

Manne: "Var är nyckeln till förrådet?"
Åsa: "Har vi haft ett förråd?"
Manne: "Jaa."
Åsa: "Ehm, ja, då vet jag inte. Det var åtta år sen och vi har i alla fall inte använt något förråd."
Manne: "Tyvärr måste vi debitera för den också då."

Manne om brännmärkena i plastgolvet i köket: "Vi kommer att byta ut golvet, men av ren nyfikenhet; vad hände här?"

Sen fick jag skriva under på den högst modesta summan av 1570 kronor, vilket jag gjorde så snabbt jag bara kunde. Lättnaden var enorm.

Jag begav mig till Talang och åt mat, samt pratade med en hög bekanta lajvare, för att sedan gå vidare till Synthhaket där det var fler gamla kända ansikten. Sist på kvällen fick jag sovplats hos Moa och vi åkte ett gäng upp till Tycho Brahe-berget, efter ett provianteringsstopp i Brunnsparken. Det var en mycket brokig skara, men kombinationen gav goda effekter och vi hade en klart underhållande efterfest.

Ute ur radioskugga till slut. Nu sitter jag hemma hos Carro efter en strapatsrik vecka och tar det lugnt. Det har varit internetlöst ett långt tag så jag får försöka göra en resumé av flyttveckan.

Onsdag för en vecka sen
Jag vaknade av att städkillen ringde och vi gjorde upp tid för att han skulle få nycklar, för att kunna gå in själv. Ett litet tappert gäng flytthjälpare dök upp hos oss och hjälpte till med Hoppes utflyttning. Jag fick även lite bärhjälp med sopsäckar, men det blev en del större möblemang över.

På kvällen åkte jag över till Vegard där min syster Sara och Håvard uppehöll sig. Vi var mest hemma i lägenheten för alla var lite trötta, men gjorde en liten utflykt till en av Gammelstans många pubar. Trevlig kväll och som Håvard påpekade för mig strax innan jag skulle gå morgonen efter, sista gången jag såg honom på ett tag eftersom han skulle tillbaka till sina läkarstudier i Lettland.

Torsdag
Upp efter lite sömn för att möta städkillen på Backaplan. Inte världens gedignaste känsla, men det fick gå. Han skrev ett handskrivet kvitto på att han fått nyckeln. Sen tog jag mig in till Café Talang där jag inte varit på evigheter och fick träffa alla lajvarna. Mycket nostalgiskt. Därefter följde Jonny och Karin med till Synthhaket för att äta mat och sen var vi ute hela kvällen. Jag återvände med lite snabbmat till ett ganska öde Pennygången, som innehöll få underhållande element och ett ekande tomt vardagsrum.

Fredag
Städade och packade hela dagen. Fick hjälp av Frida att köra flyttlådor från Carro, vilket gjorde att jag kunde fördela lasten mycket jämnare än min första ogenomtänkta strategi där alla lådor var hur tunga som helst. När jag plockat ner allt så fanns det inte så mycket mer att göra alls på Pennygången, men som tur var hade Carro anordnat myskväll med mat och umgänge hemma hos sig i Frölunda.

Lördag
Mamma och pappa kom ner från Värmland med släp och med hjälp av vänner fick vi iväg de överblivna möblerna och skräpet till tippen, samt ner alla mina grejer. Tre trappor utan hiss är sällan en god idé, men det gick som smort.

När hjälparna givit sig av så spenderade vi ytterligare fyra timmar i lägenheten med att pirka bort alla lampor och krokar och bös. Pappa gav sig dristigt på vattenlås och avloppsbrunnar och mamma lyckades avlägsna flera svåra fläckar. Det är helt sanslöst hur mycket slit det är att tömma en lägenhet av den här sorten. Sen begav vi oss på den långa färden österut och kom fram klockan halv ett på natten till kusinfamiljens hus i Nyköping där vi stupade i säng.

Söndag
Måttligt utsövda åkte vi till mormor på snabbfrukost och åkte sedan till Stockholm. Där väntade Tobias vid det nya hemmet, men oroväckande nog inte själva ägaren som skulle komma med nycklarna. Efter lite panikringande fick jag till slut fatt i honom; det visade sig att han glömt bort mötet, men vi hakade av släpet och åkte till Hornstull där jag fick nycklarna.

Sen lastade vi upp alla saker och det gick också smärtfritt. Mamma och pappa fick se flera av mina stockholmsvänner och mot slutet dök Karin och Jonny upp som varit i Stockholm på bröllop. Vi gick och åt och sen blev det övernattning i den gamla lägenheten i Hägersten.

Måndag
Upp i ottan för att hinna till Ikea. Jag hade grundat lite på hemsidan dagen innan och kunde ganska smidigt välja ut bland annat en bäddsoffa, en bokhylla, en kontorsstol och soffbord. Det kändes lite annorlunda än mina tidigare Ikea-besök som mest innefattat lite pynt och billigt husgeråd. Vi lämpade av pappa i lägenheten för att han skulle borra upp fästen till olika saker och mamma fick köra i Stockholmstrafiken vilket hon gjorde med bravur. Jag kunde navigera i vägnätet ganska bra, på grund av idel taxiresor hem från jobbet.

Vi packade ihop alla saker i den gamla lägenheten och åkte vändor med dem till den nya. Det var rätt pressat tidsläge, men vid sjusnåret kunde föräldrarna bege sig hem mot Värmland. Det var en kämpainsats och jag är mycket tacksam.

Städkillen hörde av sig för att berätta att de var färdiga med Pennygången och slängt in nycklarna. Han var lite skeptisk till min alternativa adress som var till föräldrahemmet i Ålgården. "Men vilket nummer är det?", "Nej, alltså, det är en by, det är inga nummer. Du kan få namnet på gården!". Tobias dök upp mot slutet och vi gick och käkade. Sen kom Göran över och vi pratade hela natten, medan jag packade upp lite.

Tisdag
Vaknade i mitt nya hem. Det var skönt. Jag åt frukost ordentligt och började med att tvätta, pröva diskmaskinen och gå och handla det som saknades av husgeråd. Sen gav jag mig i kast med att montera ihop bokhyllan. Det var ett monsterprojekt. Varje moment i sig var ganska överkomligt, men jag tror att tanken var att man skulle vara fler än en när man byggde ihop den. Den är 2x2 meter stor och tung som en mindre personbil. Hyllplanen är ett rutnät där pluggarna envisades med att åka ur på ena sidan och när jag gick och puttade ihop där så åkte de ur på andra sidan.

Frustrerande, men efter sex timmars fipplande, puttande och sparkande så fick jag ihop den. De tre sista skruvarna fick jag dock inte i helt, men det kanske klarar sig ändå. Problemet är att jag inte ens kan rubba bokhyllan på egen hand och nu ligger den ner mitt i rummet. Björn försäkrade mig lugnande att de kan komma och hjälpa mig med att resa den när jag kommer tillbaka till Stockholm.

Onsdag
Idag har jag åkt tåg till Göteborg och landade till slut i Carros lägenhet. Här finns Internet, tv, mat, varm säng och en massa bra saker. Jonas kom förbi en sväng och hämtade post som jag tagit med. Imorgon är besiktningen och jag hoppas att allt går väl. Sen är det semester som gäller och det ska bli så skönt; umgås, ta det lugnt, pilla sig i naveln och sova. Tack alla som hjälpt till under veckan, det har varit guld värt!

Jag vaknade upp hemma hos Lova och fick frukost och kaffe i solskenet på balkongen. Hon var också i flyttartagen, men vi gjorde upp om att ses mer innan jag försvinner till Stockholm. Sen åkte jag hem till Pennygången, en maratonresa på en dryg timme.

Där plockades det en hel del och när Klaus kom med bil och släp så kånkade vi återigen saker i trappor, den här gången Pennygångens ansamling av skräp och möbler som ingen av oss skulle ha. Tyvärr blev det en bäddsoffa över som måste fixas på lördag.

Städfirman som skulle ha hört av sig under dagen glömde bort det och kom sen med ett förhållandevis högt bud, så vi försökte förgäves få fatt i den första istället, men han hade lagt ner för dagen. Min största oro är att han nu avskrivit oss, men det får visa sig imorgon.

När allt detta var färdigt så tog vi oss till en kortkväll på Januarigatan, som var väldigt trevlig om än kort. Lite trist, men kanske lika bra med tanke på att vi har en massa jobb framför oss imorgon också. Själva kortgänget var idel muntra typer och jag fick träffa Per lite också. Skoj, skoj!

Somnade sent och vaknade tidigt. Det första besöket från städfolket var klockan elva och det andra klockan 15. Båda konstaterade att lägenheten var rätt smutsig, vilket jag är helt med på. Den ena gav ett pris och den andra skulle höra av sig imorgon.

Mellan besöken så plockade jag bland mina papper och sparade ägodelar. Hittade till min förtjusning mina gamla tidningar, det vill säga sådana som jag skrivit något i som yngre eller från en dag då det hände stora grejer i världen. Hittills har jag Göteborgskravallerna, 9/11, London-bomberna, Anna Lindh-mordet, Roskilde-olyckan och lite lokala tillbud hemma i Arvika. Tidningsbladen har redan gulnat och de från Roskilde har genuin lera på sig. Alla ska vi samla på nåt.

Sen hoppade jag på 16-bussen för att påbörja resan mot Lovas lägenhet i Bergsjön och stötte av en slump på hennes syster och tillika inneboende Radha när jag bytte i Brunnsparken. Väl framme fick jag kaffe och god mat, samt en helkväll av återknytande och djupsnack. Det kändes som om ingen tid förflutit och det är alltid bra när man är lite orolig för att tappa kontakten med Göteborg.

Nu ska jag sova ut; har fått en mjuk soffa och ett varmt täcke.

Jag och mina tågresor. De går aldrig väl. Och då har jag ändå inget problematiskt förflutet ombord på tåg, utan ganska goda minnen á la inre-resan-reklam för SJ.

Den här gången så hade jag för första gången på länge bokat ett Intercitytåg istället för X2000, vilket slog mig när de ropade ut Enköping som en av de första stationerna. Enköping? Det är ju på väg till Uppsala. Är jag på fel tåg? Sen ropade de ut Arboga. Öh, är inte det i Dalarna? Mina geografiska färdigheter har förfallit kraftigt sedan högstadiet, vilket jag också insåg och tog det lugnt. Sen blir vi sena på grund av ett signalfel och får gå på halvfart ett tag. Då meddelar de i högtalarsystemet att det är totalstopp mellan Katrineholm och Hallsberg så resande till Södertälje är det kört för. Södertälje, tänkte jag förvirrat. Kör vi i cirklar?

Jag beslutade mig för att det var hög tid för kaffe, för att inte tappa koncepterna helt. Cafévagnen var tyvärr ganska full, i ordets dubbla betydelse, så där fanns ingen ro att få. När jag återvände till min plats så hade fyrsitsen fyllts på med två herrar ur finansvärlden som bredde ut sig både på bordet och gällande benplats. Så när ensamsätet tvärs över gången blev tomt i Örebro så flyttade jag diskret dit. Det var visserligen ett ensamsäte med ett bord och en motsatt stol, men jag tänkte att jag skulle få vara ifred. Men icke.

Finansnissarna hittade raskt folk de kände på tåget och som mal till lykta så drog sig fler och fler dit. En av dessa slog sig absurdt nog inte ner mitt emot de två herrarna utan mitt emot mig. Sen påbörjade han en svada tvärs över gången som kunde ha varit en parodi på företagare i medelåldern, utfört av Killinggänget. Det var siffror hit, det var möten dit och det var engelska uttryck "ja, som vi säger; under-sized and over-prized, ni vet". Detta samtidigt som jag försökte prata med mamma på telefon och jag än en gång inte fick plats med fötterna i en annars ganska rymlig vagn.

Till slut lyckades jag blänga bort honom så han gick och satte sig hos de sina. Något trött och butter kom jag fram till Göteborgs central 40 minuter försenad. Sen bar det av till Pennygången och samtal med Hoppe som var hemma.

Effektivt telefonerande var dagens melodi.

Den första som ringde var en person från en städfirma i Göteborg som hade nappat på allt mitt fiskande i går och vi bokade in en tid som han skulle komma och kolla på lägenhetens skick måndag 20 augusti. Sara tipsade om att man kan be fler komma och kolla och ta den med bäst pris, så jag hörde av mig till ytterligare ett företag.

Sen pratade jag ganska länge i telefon med Martin om hur vi ska lägga upp fredagens röjning av lägenheten i Göteborg. Det har visat sig att bara mantalskrivna i kommunen får tippa gratis på återvinningscentralerna, men å andra sidan så kommer vi ju ha med oss två sådana i form av Hoppe och Jonas. Sen kommer Martin först klockan 16 och stationen stänger klockan 18. Detta ger en viss tidspress. Fredag kommer att bli något av ett träningspass.

Jag fick även ordnat så att besiktningsfolk tar kontakt med mig och jag lyckades efter lite virr få grepp om hur föräldrarna tänkt sig sin nedresa. För att deras plan ska gå i lås så måste jag få fatt i Anton och kolla om vi kan ställa in grejer tidigare än inflyttningsdatumet som gäller för Stadshagsplan och det skickade jag iväg förfrågan om.

Under tiden hann jag prata med Sara i omgångar, tvätta, röja, stryka, diska och packa. Och flämta lite matt.

Sov ut och det var hur skönt som helst. Sen ägnade jag mig åt att styra upp flyttgrejer, bland annat bokade jag av elen och försökte navigera i träsket av flyttstädande bolag i Göteborgsområdet. Det verkar som om vi är ute i lite dålig tid, men jag hoppas att det ska gå ändå. Planen som den ser ut nu:

Fredag 17:e kommer Martin ner och ska hämta sina grejer. Vi ska även slänga en hel del.
Tisdag 21:e flyttar Hoppe ut sina saker.
Fredag 24:e kommer pappa ner med släp och vi flyttar mina saker till Stockholm.
Måndag 27:e förhoppningsvis flyttstäd medelst proffs, annars får vi göra det själva.
Onsdag 29:e besiktning.

Däremellan ska jag försöka sortera mina saker, laga så mycket fel som går med lägenheten och slänga skräp. Om tid finnes så vore det även trevligt att träffa göteborgarna och jag tror att med den nuvarande planeringen så finns det goda möjligheter till det.

Hanna ringde och frågade om jag ville följa med henne och kolla på en lägenhet, vilket jag sa ja till och masade mig ut i värmen. Vi kom försent och missade det allmänna följet som nyss blivit guidade runt i lägenheten, men tjejen släppte in oss ändå. Sen åkte vi till Hannas nuvarande hemkvarter kring Odenplan och åt på uteservering. Det var mysigt, fram tills en tant som skulle ta sig förbi vårt bord välte ett av vinglasen. Det gick i tusen bitar och Hanna fick rödvin över hela sig; ansiktet, armarna, det vita linnet, favoritkjolen och nästan på väskan. Det gick liksom inte att lösa gracefullt, men restaurangen bjöd på notan och vi hastade hem till henne för att tvätta bort fläckarna.

Sen spenderade vi kvällen med att transkribera Hannas intervju med Mads Mikkelsen och dricka sherry. Vi satt med varsin hörlur, hon skrev och jag stoppade och startade inspelningen och kom med kommentarer. När hon behövde gå och lägga sig för att komma upp till jobbet hade det blivit så sent att tunnelbanan slutat gå, så jag tog en taxi hem.

Det var mindre lustigt att visa vår ofunktionella fyra på Pennygången för folk och jag hade missbedömt tiden nåt enormt, vilket gjorde att det kom folk med en timmes mellanrum och stannade i tio minuter. Det var två par och ett tjejgäng, varav det sista fotograferade lägenheten och stannade åtminstone lite längre för att lyssna på mina förklaringar att hyresbolaget måste renovera innan nån kunde flytta in. Jag lyckades koka ner min upprörda känslor till sms som jag skickade till mina inneboende. Den ena svarade rimligt och jag började så smått lugna ner mig.

Sen åkte jag till Carro som satt och snickrade ihop ikeamöbler i Västra Frölunda. Jag blev erbjuden en massa flyttkartonger och fick prata en massa, med tillhörande pizza och varm&kall. Sen hörde Moa av sig som satt på Rockbaren och jag begav mig dit för Carro var trött och ville sova. Rockbaren var ganska som jag minns den och det var trevligt på gränsen till nostalgiskt att träffa göteborgsfolk igen. Moa följde med hem.

Vi gick upp efter för lite sömn och hon följde mig till Brunnsparken. Där stötte vi på Berra. Det är märkligt, men i Göteborg kan jag numera stöta på folk som jag känner på stan varje gång jag är där. Det händer ju aldrig nånsin i Stockholm. Jag sprang på Tobias vid ett tillfälle av en slump i Gamla Stan, men det är allt.

Tågresan tillbaka till Stockholm var mer behaglig än den föregående, då bokningspersonalen den här gången slumpat in mig på tyst avdelning. Först blev jag irriterad över att inte kunna telefonera fritt, men anpassade mig förvånansvärt snabbt till knappnålstystnaden. I Herrljunga klev det på en dam som talade högljutt i mobilen, och spräckte mina försök att somna in, tills en av pensionärerna väste åt henne. Sen halvslumrade jag till Stockholm utan att nånsin somna på riktigt, vilket nog var bra för då brukar resten av dagen vara förstörd.

Jag tog mig hem till lägenheten på Hägerstensåsen, åt en inhandlad portion snabbmat, duschade och begav mig mot jobbträffen på Mosebacke, helt färdig, men övertygad om att ifall jag nu tagit mig hem för denna begivenhet, så bör jag masa mig iväg på den.

Det var trevligt och ganska givande. Jag stannade kvar med Axel och Johannes, med vilken jag delad taxi en bit och kom hem, mindre pigg och helt ärligt, totalt slutkörd. Det är en pärs att leva på två kuster samtidigt.

Eftersom pappa vaknade tidigare än jag så väckte han mig och jag fick flytta in i mitt rum igen. Sen åkte han och tittade på fler museer medan jag sov klart. När han kom tillbaka hann vi prata lite och gå och äta pizza på den lokala pizzerian. Sen drack vi kaffe hemma hos mig och just då så ringde min chef och sa att jag visst kunde få ledigt nästa pass. Det innebär lite otippat att jag har semester nu.

Jag bokade tåg till imorgon och gick ut med Björn och Malin. Behövde lite lugn och ro och sen lite umgänge. Det var rätt trevligt att vara ute med bara Malin först, vi får aldrig chansen att prata ordentligt i enrum annars. Först satt hon och jag på nån indisk restaurang vid Hornstull och sen förflyttade vi oss till Sjöhästen där Björn slöt upp när han slutat jobbet klockan 22. När vi skulle åka hem så tickade tunnelbanedisplayen förbi vårt tåg så Björn och Malin beslöt sig för att testa SL:s resegaranti och i och med detta så åkte vi taxi hem.

Idag blev jag väckt av att pappa kom och knackade på. Han hade skjutsat mamma till en skärgårdstur som hon skulle på med sina vänninor i Nyköping och nu kom han upp till Stockholm för att gå på muséer. Vi åt lunch och åkte och kikade på min nya lägenhet. Sen gick vi in en sväng på tidningen innan jag skulle börja jobba och jag gav en snabbguidning av bygget.

Jag har jobbat i tio timmar och sitter nu för att försöka boka tåg till Göteborg. Det är helt omöjligt. Det går inga tåg efter klockan 18 och de som gör det har inga platser kvar.

Efter för lite sömn så kom jag iväg på min färd mot min nya lägenhet. Jag skulle möta Anton klockan 13.30 utanför lägenheten, men kom dit alldeles för tidigt. Dagen var stekande så jag klev in i skuggan bredvid byggnaden som ligger på norra Kungsholmen och där på en skylt så fick jag läsa att jag befann mig på Stockholms högsta naturliga punkt. Det var upptrampade stigar till några bänkar från vilka man kunde blicka ut över båthamnen och vad jag antar var Vasastan och Solna. Utsikten var strålande. Där jag väntade stod även en buss och brummade, vilket skulle visa sig var en linje som går ofta och passerar precis utanför jobbet.

Anton var en ganska bohemisk yngling, med små antydningar till välbärgad bakgrund. Lägenheten tillhörde honom, men hans far använde vindsförrådet för att förvara segelduk på vintertid. Själva boningen, en etta på 40 kvadratmeter, var nyrenoverad, men låg i ett gammalt hus. Det var högt till tak, den hade tjusigt kök och en balkong. Till extravaganserna tillhörde diskmaskin och en terass på taket från vilken man såg så gott som hela stan.

Vi kom överens och jag ska flytta in första september. Han ska bo i Lund ett bra tag och vi pratade löst om att jag kunde få hyra längre än ett år, men att det var nåt för bostadsrättsföreningens styrelse i så fall.

Efter denna förlösande upplevelse (jag har nånstans att bo till hösten och det är en bra lägenhet) så begav jag mig skyndsamt till jobbet och veckomötet. Det var ett efterlängtat möte om strategi och riktlinjer, och jag lyckades min vanliga tunghäfta till trots komma med en mängd inlägg som jag längtat efter att få göra. Och det kändes som ett riktigt bra möte.

Sen spenderades kvällen med att joxa med DN-galan och försöka få fatt i mina nära och kära för att förmedla de goda nyheterna. Mamma och pappa befann sig i ett muntert släktsammanhang där de visade bilder från Gotlandsresan, en födelsedagstur för mina kusiners morfar som fyllde respektingivande åratal. De var glada för min skull, men hann inte prata så länge. Sara, på sin kust, hade besök av Håvards föräldrar och var tillika uppspelt över mitt samtal, men kunde inte prata så länge.

Jag kände mig lite övergiven och sprillandes glad på en gång, men så är det ibland. Jag har nånstans att bo igen!

Jag mötte Dan , min gamla kompis från journalisthögskolan, vid Slussen och gick för att kolla på en fotoutställning, som Linda på jobbet hade på Galleri Kontrast. På vägen dit insåg vi att det var nåt märkligt i görningen för gatorna var avspärrade och det myllrade av folk. Efter lite frågande fick vi veta att det var Pride-paraden som skulle passera. Vi hann kolla igenom utställningen och hittade Erik innan paraden kom. Väldigt häftig grej. Tåget var enormt långt, det var stolligt varmt och jag fick ses Babsan.

Därefter så gick vi upp till Mosebacke och avnjöt en fin kvällning i trevligt sällskap. Så småningom så gick vi inomhus och dansade lite. När Dan gick hem så letade jag rätt på Johannes och Andreas som var ute med sin gamla klass från Södertörn. Vi var på Broder Tuck, en ganska klassisk pub, och när den stängde så gick vi vidare till hotellobbyn på Clarion, vilket gav en ganska David Lynch-artad känsla, med stora trappor och heltäckningsmatta. När även det stängde så tog jag taxi hem.

På torsdagen hade jag fortfarande lite kvarvarande migränkänningar, vilket jag tyckte var rasande synd, eftersom vi skulle på vikarie-öl med jobbet. Men jag stod och lagade lasagne när Hanna ringde och ville komma förbi. Det var stor tur att jag just var i färd med att förfärdiga en av de få rätter som jag faktiskt kan, nu när jag fick oväntad matgäst. Vi drack lite vin på balkongen och det gick bra, men på vägen till tunnelbanan hade jag återigen blixtblommor på näthinnan.

Väl på Mosebacke så var det ganska mysigt och jag märkte att huvudvärken långsamt gav med sig. Mot slutet av kvällen så fick jag pratat lite med Erik, killen som jobbat sida vid sida på kvällspassen och nu skulle ha sina sista vikarieveckor på dagpasset. Det var trevligt att få avrunda det på ett bra sätt, särskilt som jag var trött och disträ när vi sist gick av passet och han berättade detta.

På fredagen var jag dock som en dränkt kattunge hela dagen och det var först vid sju-åtta på kvällen som jag vågade mig ur lägenheten. Olle som bor granne med mig hade bjudit in till lite stillsamt matlagande och hockeyspel. Både Björn och Malin kom förbi senare och vi spelade livet ur de små plastgubbarna till sena natten. Den kanadensiska målvakten hade en för kort klubba och en hel del av de andra spelarna på båda sidor var lite lytta, men skoj var det!

Inte en av mina bättre dagar. Den första delen ägnades åt att städa, diska och tvätta. Tvättmaskinen stannade med felmeddelandet E45 och jag bläddrade frenetiskt i manualen. Jag har i grund och botten ingen koll på fastighetsförvaltaren i det här huset; hans namn står skrivet i trappuppgångarna, men texten är utplånad av tidens tand och Greger har inte varit kontaktbar på mycket länge. Till slut så bara tryckte jag på startknappen och fick upp luckan.

Den senare delen av dagen tänkte jag att jag skulle göra lite mer roliga saker, så jag skaffade hem en film och gick sen på promenad i sommarkvällen. När jag kom hem drabbades jag dock av ett ganska kraftigt migränanfall. Det har varit så sen jag var i tonåren att jag då och då drabbas av bortdomnade händer, synrubbningar och intensiv huvudvärk. Det var som mest tydligt i tonåren och har inte hänt på särskilt länge, men nu på sistone, över det senaste halvåret, så har anfallen kommit tillbaka.

Det börjar med ett pirrande i höger hands fingertoppar, som ett band som vandrar upp längs med handleden och armen, och det som är passerat förlorar jag känseln i. Sen börjar samma sak i tungan och munnen, vilket är rätt obehagligt. Vid det laget har även synen börjat bete sig, med gnistrande fläckar, ungefär som frostrosor på ett fönster. Jag tappar fokus och skelandet löper lite amok. Och då någon gång som kommer huvudvärken. Den går inte bort med piller och det är jobbigt att göra något över huvud taget.

Det är så mycket som man gör som kräver ögonen; jag kunde inte joxa med datorn, inte titta på tv och inte läsa en bok. Jag ville inte sova, för det går inte riktigt när man är på det här viset. Nu har det gått några timmar och de flesta av konstigheterna är över, men jag har fortfarande ont i huvudet och det pirrar lite i kroppen. Ska försöka att gå och lägga mig.

På vägen till jobbet så passerade jag genom Liljeholmens tunnelbanestation, utanför vilken det satt en liten grupp punkare. De satt på asfalten nästan i öppningen till stationen, spelade skramlig musik och drack folköl. Jag kände att det är lite svårt för olika missnöjesgrupper nu för tiden. Allting känns så ordnat och folk är ganska svårprovocerade.

Väl nere på tunnelbanetåget dök dock sagda gäng upp igen och slog sig ner mitt i vagnen på golvet med orden "Här blir bra!". Den lilla flickan som jag satt mittemot tittade nyfiket på dem och en oroad pensionär satt och skruvade på sig. Nu tänkte jag att det hade potential till att bli lite besvärligt åtminstone, eftersom punkarna satt och fingrade på sin slitna bandspelare. Men si, när de väl satte på musiken så var det Beatles och Johnny Cash. Lillflickan nynnade med och den gamla farbrorn stampade takten. En ganska gemytlig resväg till jobbet, helt enkelt.

Dagens telefonsamtal blev en helt intern familjefråga, då jag pratade med Sara, mamma och mormor i rask följd. Jag hade sagt att jag kanske skulle åka ner till mormor i Nyköping när mamma och pappa kom dit på onsdag eller torsdag, men blev tvungen att ställa in det hela, vilket skapade lite missnöje. Men jag fick tag på mormor mellan Allsång på Skansen och Morden i Midsummer och vi fick pratat en del, vilket kändes bra.

Efter lite sms-trafik visade det sig att Oskar var i stan och när jag slutade så var han fortfarande ute så jag bad taxichauffören att ta mig till Kellys istället för hem, där jag hittade Oskar längst in i ac/dc-dundret med en cola och några andra människor.

En av flickorna som satt bredvid började jag prata med lite och hon undrade vad det var för jobb som jag just kommit av skiftet från. Så jag berättade och hon frågade frågor om hur goda kontakter jag hade på tidningen, särskilt gällande musikrecensioner. Jag skrattade och sa att jag inte var nån vidare bra kontakt i det sammanhanget och att allt jag kunde göra var att demonstrativt gå upp till kulturen och lägga en demo nånstans synligt. Då log hon ett iskallt leende och sa att det faktiskt var en skiva hon hade gjort. Jag blev lite ställd över känsligheten kring det hela. Hur ska jag veta vem hon är? Vi är två totala främlingar som träffas på en bar; allt man kan göra är att skoja lite och kallprata om underhållande saker. Folk är så konstiga.

Det visade sig att Oskar mellanlandat på vägen till Gotland och att hans båt inte gick förrän på morgonen, så vi åkte hem till mig och filosoferade till tidig morgon, då han skulle iväg och jag höll på att somna sittandes. Skoj med spontana besök!