Loggboken

Jag har varit ledig i två dagar nu. Onsdagen ägnades åt att fylla på batterierna och gå en vända på stan i jakt på de sista julklapparna. Eller ja, stan och stan. Jag gick till Fridhemsplan som duger lika fint. Det har hela fastigheter med konsumtionsvaror och en busslinje som går hela vägen upp för berget till mitt hem.

Ringde mormor eftersom hon fyllde år, en imponerande ålder av 88 år. Hon hade spenderat dagen i telefon med släktingar och väninnorna, vilket är ett litet gäng tanter som hållit ihop sen småskolan, i rediga åttio år. Nu börjar damerna bli lite för skruttiga för att gå hem till varandra, men de ringer varje morgon för att se att alla är uppe, krya och på benen.

Idag kom Sara hem från sista natten på jobbet och packade ihop sina grejer. Lite sorgligt med utflyttandet, men vi tog det med ro och jag följde Sara till tåget. Det blev ju lite märkligt farväl, eftersom vi syns imorgon. I vanlig ordning när man tar tåget hem i juletid så stöter man alltid på folk man känner, den här gången Stoffe. Vi hann inte stanna och prata dock.

Väl hemma tvättade jag alla mina kläder, packade, strök, diskade, dammsög och röjde järnet. Högeffektiv användning av tiden, med lite podradio i öronen. Jag fick även ägna mig åt att äta ur kylskåpet; tre ägg på en dag och innovativ användning av mejeriprodukter på dekis.

Nu har jag fått ordning på det mesta och ska knyta mig. Imorgon bär det av till skogarna i Värmland!

Sista dagen inleddes med stor julfika på redaktionen. Vi är nu så många att det tar hela soffgruppen i anspråk och det blir riktigt trångt, stimmigt och mysigt. Det var saffransbröd, pepparkakor, julmust, ischoklad och skumtomtar, och på toppen av det så har TT-godiset anlänt. Jag höll på att dö sockerdöden flera gånger om den här kvällen.

Arbetsklimatet bar en konstig blandning av konflikter och humor. Lite som på ett barnkalas när alla fått för mycket marängsviss. Det blev parodiskt hur nyhetschefen försökte reda ut ett problem för att sedan knackas på axeln av nästa arga person som hade nåt att säga.

Ibland undrar jag hur folk kan ta praktiska problem så personligt. Bristande kommunikation och olycklig slump orsakar de här problemen, det sitter ingen nedrig människa nånstans och ställer till det på pin kiv. Och om man tar i så här mycket över små tekniska missar, hur tar man då riktiga viktiga motgångar?

Det mesta slutade ändå i fniss och en avslappnad sista dag. Allt som hände var att en till Ica-butik lades till listan av köttfuskare och ANC valde fel gubbe till ny partiledare.

Jag prövade återigen mitt taxikort, som personaldamen lovat nu skulle vara aktiverat. Fungerade det? Så klart inte.

Men sak samma, nu är jag ledig!

För länge sen pratade jag med de andra förstesidesredaktörerna om att börja ha regelbundna möten, men först i dag kom vi till skott. Eftersom vi går på motsatta skift så ses vi aldrig. Det är faktiskt lite tråkigt, eftersom man dels behöver prata om sitt arbete och dels kan det vara trevligt att ses och prata strunt. De andra som jobbar på nätet verkade lite nyfikna och nyhetschefen skojade om subversiv verksamhet.

Men det var bra. Vi fick stämma av allt från små redigeringsdetaljer, till lite större mål. Kul när man haft exakt samma tankar och reaktioner var och en på sitt håll.

I övrigt var dagen fridfull. Erika och jag länsade godiskorgarna och det var ett bombhot mot polisstationen i Falkenberg. På tv verkade det inte så värst dramatiskt. En uttråkad polis stod och hängde vid avspärrningarna. "Jaa, det ringde en man och sa att han lämnat en bomb i en låda. Så vi gick ut och nu är vi här."

I dag var också dagen som jag fick växla in mina papperskuponger till ett riktigt taxikort. Det står mitt namn på och att jag är avtalskund och allt. Kortet var tänkt att förenkla allt taxiåkande framöver. Inga kvitton, inget krångel.

Naturligtvis fungerade det inte när jag skulle använda den på kvällen.

På lördagen hände inte mycket. Jag har börjat gå hem på kvällarna istället för att ta taxi, mest för att det är skönt att få gå lite när man suttit stilla så länge. Igår kväll fullkomligt svärmade det runt polisbilar i området, med blåljusen påslagna, men inga sirener. Detta är nu ingen lugnande syn och dagen därpå fick jag reda på bakgrunden.

Precis bredvid ryska ambassaden som ligger tvärs över gatan från jobbet hade det varit en överfallsvåldtäkt i parken. Det sätter lite perspektiv på kontemplativa promenader i natten. Men, jag brukar hålla mig till stora farleder och i Stockholm är det alltid bilar ute.

Under arbetspasset voltade en bil med en mamma och ett barn några mil utanför Arvika. De landade upp och ned i en liten ström och bilen fylldes delvis med vatten. Det tog räddningsmanskapet en halvtimme att komma fram och få ut dem ur bilen. Senare så avled de på sjukhuset.

Dels var det en mycket hemsk händelse och dels var det, och är ännu antar jag, oklart om jag kände mamman och barnet. Olyckan inträffade någon mil från hemmet i Ålgården. Sen var det krypande obehagligt av mer personliga skäl, då just det här med bilar och vatten är sen gammalt är min värsta mardröm. Alla har väl sina skräckscenarion och jag har inga egentliga skäl till att just detta är så starkt för mig, men så är det.

Bortsett från detta så var dagen riktigt gemytlig. Pappersgänget hade sista-dagen-på-passet-fika och jag fick pratat lite med pappa på telefon och senare på kvällen ringde göteborgarna från sin utekväll på Rockbaren.

Nu är det två dagar kvar. Sen är det julledigt!

Nu börjar nedräkningen, idag var första dagen på sista arbetspasset innan julledigheten. Jag kom precis till fredagsfikat. De andra skulle iväg på jul-öl med jobbet på kvällen, vilket var lite avundsvärt, men ändå ganska skönt att sitta inne i värmen och pyssla med sidan.

Det hände inte så mycket. Erika hade bytt av Clas, vilket innebar avsaknad av massakrar som verkar förfölja oss som arbetspar. Jag valde att gå hem, istället för att åka taxi och det var skönt. Lite tid att gå och fundera, lyssna på podradio och få sträcka ut benen.

Igår var en av de sista dagarna som jag och Sara var lediga och hemma samtidigt innan jul och innan hon flyttar så vi spenderade lite kvalitetstid hemma.

Jag tog en vända ner på stan för att inhandla godsaker och färdigmat varpå jag vid tillfälle gick genom den folktäta undergången mellan tunnelbanorna och tågcentralen. En stor folkhop hade ansamlats i gången och mellan kapporna såg jag en livlös man ligga på betonggolvet. Några satt på huk och vände på honom i något slags framstupa sidoläge och flera hade mobilerna uppe. Det gick en ilning genom mig, eftersom det var väldigt otydligt om mannen levde eller inte, men då det var tätt med folk vid honom så gick jag förbi.

Jag gick en bit bort och stannade till för att köpa mat, där man hade utsikt över pendeltågsgången. Där hade väktarna gripit en flicka för något och hon skrek oartikulerat rakt ut. Alla stannade även där för att se vad som stod på. Storstaden kändes lite väl rå för mig just då. Senare när jag gick tillbaka så hade mannen kvicknat till och fått assistans, i alla fall.

Väl hemma gick jag och Sara igenom framtiden och alla planer. Det kan hända att hon och Håvard kommer och bor i Stockholm till våren, men det är fortfarande osäkert. Ur mitt perspektiv skulle ju det vara välkommet, framför allt för att jag lite vant mig vid att ha lillasyster här, men det återstår att se hur det slutar.

Idag var det Lucia, vilket inte slog mig förrän jag passerade dagiset på väg till Fridhemsplan. Alla barnen hade tomtekläder och glitter på sig. Det är märkligt hur man faller ur traditioner när man inte går i skolan. Då var hela tillvaron uppbyggd kring lov och högtider och alla var noga med att påminna en långt i förväg. Tobias och jag åtgärdade denna avsaknad av julmys genom att köpa glögg och lussebullar som tilltugg till spelkvällen hos Jocke.

Själva kvällen var mycket trevlig med bra blandning av klur, action och humor.

Sara hade börjat tvätta när jag vaknade, så jag fortsatte projektet när hon begett sig till jobbet. I ungefär samma veva kom Björn över. Han hade haft målare över tidigt på morgonen och var trött. Vi gjorde kaffe och sen kom Tobias som varit på skolan. Efter lite tvättande och lajvsnack kom även Tomas och Göran, så det blev värsta fikasessionen.

När tvätten var färdig gick vi och åt på kinarestaurang vid Fridhemsplan. Göran kunde stila fint med sina språkfärdigheter. Jag förstod ungefär en femtedel av vad servitrisen sa, men "ka fei" (kaffe) är ju både internationellt och lätt att komma ihåg. Därefter begav sig Tomas och jag för att möta Dani inne i stan, där vi gick på karaoke-afton.

Det är något finskamerikanskt över karaokesjungande i barmiljö, har jag kommit fram till. Kitschigt och vemodigt vackert i en märklig mix. De som sjunger verkar gå dit bara för sina fem minuter i ljuset från spotlighten och discokulan. De sjunger bra, en del helt strålande, men det blir som den ensamma sångerskan i en amerikansk dancehall som gör ett mästerligt uppträdande medan folk är fulla och pratar med ryggen åt henne. Neil Gaiman beskriver det här väldigt träffande i sina böcker.

Dani gick upp mot slutet och sjöng Eva Cassidys "Autumn Leaves". Det var väldigt fint och jag är alltid lika imponerad av folk som törs gå upp på scener. Vi fortsatte kvällen lite till och slutade på ett nattöppet kebabställe. Sen tog jag bussen hem och slapp stämpla min remsa eftersom busschauffören antingen var en vänlig själ eller så hade han faktiskt tappat bort sin stämpel.

Äntligen fritid. Jag begav mig ut i julruschen på Drottningsgatan för att försöka inhandla dels klappar till familjen och dels nåt att ha på sig på under jul och nyår. Min garderob är mer praktisk än stilig och Sara muttrar så fort jag drar fram gamla finkläder ur den.

Drottninggatan var uppklädd däremot. Guldgirlanger och tinderljus hängde mellan hustaken, det var enormt mycket folk ute och gatumusikanternas skönsång blandades med affärernas egna högtalarmusik. Det var som att gå runt på ett cirkusområde och jag fick en klar känsla av att befinna mig i materialismens epicentrum.

Jag vimsade runt ett bra tag och fick med mig lite saker hem som jag blev rätt nöjd med. Jag har aldrig varit inne i galleriorna som ligger där, så i ett försök att ta mig ut ur en av dem kom jag ut på Hötorget och blev stående förbryllad inför synen som mötte mig. Istället för den sedvanliga ansamlingen av marknadsstånd med tillhörande högljudda försäljare som ropar ut priser var hela torget fyllt med svarta bilar inringade av blått rep-staket.  Först trodde jag att det var någon slags bilutställning, men alla fordonen såg väldigt likartade ut; blanksvarta Mercedes på prydlig rad. Det enda som skiljde dem åt var att några hade små nationsflaggor i fronten. Då först gick det upp för mig att Konserthuset mitt emot är platsen för Nobelfesten som tydligen var i full gång.

Hann prata på telefon med pappa två gånger idag och spikade datum för hemfärd; den 21 december. Jag tänkte även att det var klokt att boka hemresan från Göteborg på nyårsdagen, eftersom det kan vara visst tryck den dagen.

Hemma fick jag städat och fixat en massa. Det kändes nyttigt. Sara kom hem och vi pratade en massa. Det är ju tyvärr så att hon flyttar ut i och med att vi åker hem till Värmland. Synd, för det har varit trevligt med sällskap och det är osäkert i vilken stad hon och Håvard landar i. Ett av förslagen, baserat på huruvida de kommer in på sina sökta studieorter, är Umeå och det låter ju både långt bort och kylslaget.

Nu sover hon och det ska jag också göra.

Gårdagen dominerades av Salem-marscherna och kommunikation med goda vänner som alla befann sig på kalas. Hoppe firade 28-årsdagen hemma i Göteborg och jag fick prata på högtalarsystemet med folket på festen. Kontrastrikt att höra tjo och tjimm i bakrunden medan man själv befinner sig i en tyst DN-byggnad, men det var trevligt att höra allas röster.

Vidare var Marie, min gamla vapendragare från gymnasiet i Stockholm och befann sig på en fest i Östberga, från vilken hon skickade sms om utvecklingen. När arbetspasset var slut beslöt jag mig för att ta mig dit och det var bra; dels för att det var en skojig fest men allra mest för att få träffa Marie och Daniel, hennes pojkvän.

En av de första sakerna de sa till mig var dock "Idol?" med stark skepsis. Jag hade inget bra svar till dem, utom att jag reserverat mig i ett tidigt skede. Men vad hjälper det?

Det blev som väntat en något mer tröttande arbetsdag i dag. Trodde väl inte riktigt att det skulle hända så mycket på en söndag, men det blev ytterligare skottdramor i USA, den här gången mot två kristna inrättningar i Colorado. Jag och Clas reflekterade över att det alltid blir massakrar just när vi jobbar. Vi har klockat in på samtliga större dödsskjutningar det senaste halvåret.

På hemfärden fick jag åka det högst speciella taxibilen som finns i Stockholm; handikappslimousinen. Det är egentligen en minibuss med discobelysning i baksätet. Man blir alltid lite gladare efter att ha åkt i den.

I dag var en dålig dag för moralen. I dag var det Idol-final.

Jag sa nån gång på skoj till Clas att en dag så sitter vi där och gör Idol-minut för minut, och vi skrattade båda gott. Nu är den dagen här och det är inte fullt lika roligt längre. Eller det är fel att säga, för det är klart att det manuella jobbet alltid blir lite roligare av särskilda händelser, som inte är blod och mord i vanlig ordning. Men för känslan av att göra någonting viktigt och intressant så är det ett nedköp när ens högsta uppgift är att följa ett jippo i Globen.

Det blev dessutom ganska stressigt, så inte en fridens dag den här gången heller. Jag fick dock samma trevliga känsla som i går av att det är lite ös, det händer lite. Och det är alltid bra för själen.

När jag kom hem hann jag prata lite med Tomas över Googletalk och det gav lite välbehövlig social input. Ska försöka få till spel och lite annat roligt på mina lediga dagar i veckan.

Hade någon slags idé om en fridens dag, men det gick åt pipan med det. Redan innan jag hunnit ta av mig kläderna så var det bomber i Paris och griniga Ica-talesmän på luren. Efter maten ringde vår kompissajt och undrade varför jag inte lagt ut deras stora grej och kort därefter vår tysklandskorrespondent med liknande påbud.

Väl färdig med det stod det klart att rikspolischefen skulle komma att avgå, vilket gav ringar på vattnet i medievärlden. Guppandes på en sån våg blev det extra virrigt när det togs det beslut om att Salemmarscherna skulle ställas in, också en stor grej, mer för problematiken kring demonstrationsrätten, än för diverse knytts möjligheter att banka in skallen på varandra. Då ringer Sara och undrar om jag kan handla med lite mat hem, eftersom hon är hemmabunden av sjukdom. Klockan är då kvart i stängningsdags på matbutiken runt hörnet, så det är bara att kasta sig ut. Tempo, tempo. Men jag gillar när det är så. Man får veta att man lever.

Hemma kopplade jag av med lite tv-serier och ett samtal på kinesiska över pokerborden på Facebook. Det blev mest torftigt pinyin utan toner och jag blev tvungen att fuskgoogla några saker. Vi övergick raskt till engelska igen eftersom personen bodde i Michigan, men detta till trots så var det rätt kul.

Hade väldigt svårt att sova och vaknade därför grusig i ögonen och med en känsla av att vara försenad, trots att jag inte var det. På jobbet började dagen med avdelningsmöte, vilket numera har blivit ett något för stort möte för annat än information från cheferna och sporadiska diskussioner.

Man lär sig efterhand vad de andra i gruppen har för debattstil och även att jag själv har en karaktär i samtalet. Den personligheten dyker mest bara upp i gruppsamtal och låter som när jag skriver.

Mötet höll på så länge att jag missade nästa och kände mig kompasslös hela kvällen. Det gjorde dock ingenting för det var full fräs på nyhetsfronten med skottlossningar både på hemma- och bortaplan. Närmare bestämt i Skövde och på ett köpcentrum i Omaha.

Clas och jag åt lussebullar och sen gick jag hem. Köpte med mig lite mat och godis åt Sara som fortfarande är sjuk och hemmavarande.

Åter i Stockholm. Det var ett par händelserika och märkliga dagar i Göteborg, i vanlig ordning mycket semester och allmänt trevligt.

Fredag 30 november

Åkte Intercitytåg i fem timmar. För en gångs skull hoppades jag att SJ skulle låta bli att strula eller komma försent, men det var för högt ställda krav. Tåget kom tjugo meter från stationen, började halta och fick helt sonika backa tillbaka för att byta lok helt och hållet.

Jag tog emellertid motgången väl och somnade, men fick inte direkt någon ro på grund av en högaktiv sittplatsgranne och en nitisk konduktör som skulle dubbelkolla allas biljetter och ropa besked till de som missade sina anslutningar i högtalarna.

Lite virrig anlände jag till Göteborg, där det blev Guitar Hero och öl på Roynes kontor, med hans välartade kollegor. Jag har fingrat på några instrument i min dag, men minst av dem alla är gitarr. Detta till trots gick det ganska bra och var klart roligt. Några av dem följde sedan med ut och vi åkallade Vegard, Wessman och Carro, varav bara de två första dök upp. Detta löste sig på slutet av kvällen då det blev trångt och varmt på Dancing Dingo och vi tog oss ut till Carro i Frölunda för efterfest och mys.

Lördag 1 december

Efter en stillsam dag med lite filmtittande och annat begav vi oss till Karins 27-årskalas på Hisingen. Det var trevligt och jag fick träffat en hel hög av göteborgarna. När det föreslogs att vi skulle åka in till Monochrome så tog jag dock det mogna beslutet att stanna på kalaset, dels för att det var en bra fest och dels för att inte göra det vanliga misstaget på Göteborgsfärderna, när jag tar ut mig och blir alldeles trött.

Söndag 2 december

Mina goda intentioner till trots så var jag helt slut på söndagen och den fick bli en vilodag.

Måndag 3 december

Jag tog mig över hela stan till Tycho Brahes gata i Bergsjön. En hel koloni av göteborgsvännerna bor i två stora rundlar av hyreslägenheter och det första stoppet var hos Hoppe. Vi käkade mat, tittade på hans nya lägenhet och pratade. Sen gjorde vi en turistrunda och ringde på hos olika vänner; ryckte upp Andreas ur hans dataspelande, kom mitt i en tacoskväll hos Peter och Carola och stannade till för kaffedrickande och pladder hos Moa och Lasse.

Allt som allt, en väldigt bra helg!