Loggboken

Ännu en fartfylld ledighet har gått förbi, med en helt acceptabel blandning av aktiviteter.

På måndagen var vi bjudna till Micke och Göran, då den förstnämnda fyllde år och firade det med först fika för släkten och därefter middag för vännerna. Jag, Sofia och Tomas kom i skarven mellan de två grupperna, så vi fick hälsa på Mickes föräldrar och vara artiga och belevade över hövan. Jag kom i slang med ett par blivande kyrkomusiker och en inflyttad italienare på festen, utöver de jag redan kände. Var kul att träffa Mickes vänner för första gången.

Dagen därpå var det en ännu större baluns i form av Sofias 25-årsfirande som hölls på en japansk restaurang i Vasastan. Tomas visade hur man åt Shabo Shabo; själva borden är utrustade med nedsänkta gasspisar där man antingen kan koka eller steka de godsaker som kommer in. Jag börjar få in snitsen på ätpinnar, något som tidigare utgjort viss hinder gällande det asiatiska köket.

Sofias närmaste bestod på bjudningen av oss, alltså gänget jag redan känner, några gamla gymnasiekompisar och ett stort glatt gäng från hennes klass på Konstfack. Efter maten gick vi ner i källaren där det hade hyrts ett karaokerum för hela gänget. Lustigt fenomen, då folk inte kände varandra och helt plötsligt skulle uppträda inför hela samlingen. Tomas gjorde hjältedådet att öppna, med en japansk kärleksballad och därefter lossnade folk.

Jag har aldrig varit på karaoke och har aldrig ens sjungit i en mikrofon, så jag höll mig stillsam. Många gick upp och gjorde ganska roliga saker, om de inte kunde sjunga, och ganska fantastiska insatser, om de kunde. Efter ett tag kändes det inte lika spänt, så när Tomas föreslog en duett, så sa jag ja. Vad jag exakt sa ja till var Queens Bohemian Rhapsody; en inte alltför simpel sång, med passager av finsång, rock och opera i ett högt tempo, men det gick faktiskt helt okej. Skönt att luta sig på nån som kan sjunga och roligt att testa.

Efter karaoken följde Göran och Tomas med hem till mig och vi var vinfnissiga till sent. Det var en mycket lyckad baluns. Dagen efter gjorde sig detta något påmint, men vi spelade spel ihop med Dani, Jocke och Ove, så det planade ut sig. Tomas sov över och vi käkade sen brunch på torsdagsmorgonen på min balkong. Jag hann tvätta, städa och sitta en stund i solen vilket var bra för det var en strålande dag i Stockholm. Göran kom över en kort stund innan det var dags att bege sig ut till Sätra för en repris av gårdagen. Vi käkade och hade en vild och rolig spelsession. Resan hem blev lite snurrig eftersom det kom på en hel bataljon av våryra Konstfackstudenter på nattbussen och sedan var alla bussar från centrum i oordning på grund av Irakkonferensen i stan, så man fick ta taxi med resegaranti hem.

Vidare har jag nu skickat in min ansökan så vi får se vart det bär.

Kom iväg tidigt på torsdagen för att gå till doktorn på Södermalm och hinna med ett möte innan själva jobbet började. Det var lite väl snabba ryck och jag hastade runt i tunnelbanesystemet för att komma i tid till allt. Det blir så långa dagar när man lämnar hemmet vid elva och kommer hem mitt i natten. Just den dagen var det semifinal i schlager och jag fick inte mycket gjort av riktiga nyheter.

På tal om just "riktighet" (Göran påpekade under nåt nattligt djupsamtal att jag ofta benämner webbredaktörjobbet som något motsatt till detta) så har det dykt upp en öppning att söka annan, mer riktig, sysselsättning. Jag funderar på att åtminstone ansöka, men troligtvis blir det inget av eftersom jag inte är särskilt kvalificerad. Det pågår intensivt tankearbete i frågan hur som helst.

Lördagen bestod också mest i schlagervåndor och vi jobbade över till två på natten. Imorgon är sista jobbkvällen på det här femdagarspasset. Ska bli skönt.

Måndag hade jag Dani, Tomas, Jocke, Ove och Tobias över; den sistnämnde nyklippt och tjusig, efter att enligt egen utsago inte ha varit hos en frisör på tio år. Ovant, men det såg riktigt bra ut. Vi höll på hela dagen och när det ena spelet var slut så fortsatte vi på nästa. Jag blir så glad när andra är lika med på att fortsätta leka som jag själv.

Dagen därpå var det dags för en annan spelgrupp, bestående av Göran, Björn, Tomas, Sofia och Micke, min granne från Ålgården. Jag tror att jag den här ledigheten har silat samtliga närmare bekanta genom min lägenhet och det har varit stor omsättning på porslinet. Diskmaskinen är verkligen guld. Jag minns när vi hade spelhelger på Pennygången i Göteborg. Allt var roligt och trevligt, men hu vilka berg av disk som alltid tvunget skulle hanteras. På den tiden var dock diskmaskin någonslags icke-tanke. Det var dyrt och konstigt.

Göran och Tomas stannade kvar och pratade och jag fick Tomas som övernattningsgäst, vilket kändes bra och hemtamt, också det från tiden i Göteborg när kompisar sov över. Dock blev jag tvungen att väcka oss tidigt eftersom jag hade ett redaktörsmöte på jobbet.

Det var tre stora nyheter som dominerade; nån med sprängstoft på fingrarna hade fastnat i Oskarshamns kärnkraftsverks säkerhetskontroll och två dog när ett brobygge rasade samman i Härnösand. Sen var det Champions League-final med mitt lag Chelsea, som mötte ärkerivalen Manchester United. Det var en episk match, det finns inte mycket annat att beskriva den med. Bra spelat, högt tempo, drama, förlängning och straffar. Superstjärnor som missade straffar, tårar, jubel och guldkonfetti.

Tyvärr slutade den segdragna kampen, när båda lagen haft chanser att avgöra i överflöd, med att Chelsea förlorade. Mitt experiment med att välja lag och sen uppamma känslor för dem, har åtminstone lyckats. Det kändes. Men inte så värst farligt. Jag får jobba på det.

Jag som inte planerat ett dugg inför den här ledigheten och ändå blev det fullt upp. Tomas frågade om vi skulle spela på lördagen och vi var hos mig. Tomas hann med ett besök hos Sara och Håvard ute i Edsberg och jag fick sova ut ordentligt. Det blev hämtmat på den grekiska kolgrillen och spel hela natten lång. Det var så roligt så vi körde repris idag.

Jag trivs med att ha folk hemma, men det har inneburit att jag inte varit ute och rört på mig vidare mycket. Kanske lika bra ety det har varit regn och rusk utomhus. Imorgon ska vi åter vara hos mig, så det blev en riktig hemmaledighet.

Den första lediga dagen var inte så ledig eftersom jag bokat in mig på möte på jobbet. Det var en tvåtimmars workshop och bara ordet ger en ju svåra konsultvibbar, men det var faktiskt riktigt roligt. Jag fick träffa lite folk som jobbar med tekniken bakom kulisserna och tycka till lite. Känns alltid som att arbetet får lite tyngd när man märker att det finns en ensemble som möjliggör det; fler som jobbar mot samma mål som en själv.

Och att vara på jobbet utan att behöva jobba är ju alltid trevligt. Efter insatsen var det bara att strosa ut i solskenet och göra vad jag ville. Tråkigt nog hade jag en hälsomässigt dålig dag med migrän, kvarvarande förkylning och viss påverkan av månen. Så detta "vad jag ville" blev att gå och handla vid Fridhemsplan och knalla hem i all stillsamhet.

Jag ringde mamma som är på besök hos mormor i Nyköping och konsulterade henne om bästa sättet att laga köttfärsås. Hon förmedlade försiktigt att jag kanske är den sortens person som bör ha en kokbok nära till hands och det kan hon ha helt rätt i. Men min improviserade köttfärsås blev i alla fall helt okej och jag tog en huvudvärkstablett och tittade på film.

Onsdagen gick förbi i relativt vanlig ordning. Det var kvartsfinal i hockey-VM för Sveriges del och de vann under stor dramatik efter sena mål och förlängning. Jag försökte förtvivlat hinna iväg till affären innan den stängde och var väl på ett högst personligt plan missnöjd med att matchen drog ut på tiden, men det tog bara tre minuter så hade de gjort mål och vunnit. Det är lite udda, men folk följer faktiskt matcher på nätet. En gissning är att det är sådana som mig som inte har teve, som nyttjar den servicen.

Vi skrev också om reellt viktiga saker som vårdstrejken och efter en lång tids rapportering om systrarnas demonstrationer och behov skrevs det nu om några drabbade patienter och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin som gick ut och bannade strejkarna för att vara för giriga. Detta föll så klart inte i god jord och tillråga på allt hade tidningens ledarskribent gjort ett nummer av att vårdstrejken borde avblåsas. Dagen därpå var det full storm i vattenglaset när sköterskorna mailade och tyckte att det var dålig stil.

Jag kan tycka att sköterskegruppen klart ska ha mer i lön, men också att de inte kan skilja ut vad tidingens uppgift är. Dels är åsiktsdelen av tidningen skild från nyhetsrapporteringen, vad än misstänksamma konspirationsteoretiker må sitta och koka ihop i sina huvuden. Det är äpplen och päron. Ledarnissen får vidare tycka vad den vill, dens poäng är ju just att skriva ett inlägg i samhällsdebatten.

Nyhetsrapporteringen i sin tur ska vara balanserad och skildra alla aspekter av t ex en konflikt. Detta görs inte på en dag, utan kan komma i den ordning saker händer eller spridas ut efter ordningen som artiklarna kommer till. Nu råkade ett uttalande komma samtidigt som en artikel kom till, som båda visade på strejkens eventuella negativa konsekvenser. Efter veckor av rapporter om dess nödvändighet. Och så blev det ett jävla liv.

I min mening en total begreppsförvirring och egentligen ganska onödig oro från klagokörens håll. De får ju inte mindre rätt för att patienter lider när de inte är där. Det visar ju på vikten av nöjda och rimligt betalda sköterskor. Vad stormen visade är nästan enbart att de inte har koll på vad som är vad i en tidning. Som för övrigt är en kommersiell produkt; det är alltid fritt fram att sluta köpa den.

Efter många om och men kom jag iväg på vår konferens på måndagen. Först kände jag mig alldeles för sjuk, men när man kommer upp och kommer igång på morgonen så känner man sig alltid lite bättre. Själva samlingen var lokaliserad på Carlhälls gård på Långholmen, en väldigt ålderdomlig men fin grupp med hus. Salen där alla satt såg ut som insidan på en norsk träkyrka. Det blev puffskola, samtal om sajten och hur vi jobbar, med ganska långa redovisningsepisoder. Lite fransigare i kanten än förra konferensen, men fortfarande kul.

På kvällen var det finmiddag, vilket bestod av en absurd förrätt som jag inte ens kan utreda vad den bestod av, fisk som smälte i munnen till mittenmat och nån form av panacotta till efterrätt. Mycket smarrigt och det var schysst att lära känna folk lite mer socialt, samt träffa de på spegelpasset. Jag kände mig lite urrig hela dagen och hade dessutom klätt mig för ett varmare klimat. Hela helgen när jag låg inne och svettades i feber så var det ju hur varmt som helst i Stockholm med omnejd, men när jag väl kommer ut så blåser det snålt. Just typiskt.

Vi fortsatte aftonen på Hornstull, på ett ställe som heter Embargo, vilket är ett väldigt internt skämt bland nätarbetare. Embargo i vår mening läggs ofta på nyheter som vi måste vänta med och det är alltid en stridsfråga med pappret. I sin världsliga form är det ett trevligt ställe som ligger nerför backen från där jag bodde förut. Därefter följde jag med en hög medarbetare från det andra laget som skulle till Kvarnen och sist blev det taxi hem.

Jag kom upp i ganska god ordning idag, men hade så klart kvar förkylningen. Innan jobbet ringde jag och fick förnyat min migränmedicin, sjuksköterskestrejken till trots, samt blev hustlad av en Telia-anställd.

På jobbet var det fullt ös; dels otäckheterna i Chengdu i Kina och dels nya grejer. Henrik Larsson bestämde sig för att fortsätta spela i landslaget, Annika Sörenstam för att sluta med golfen. Någon sprängde bomber i Indien och nån semikänd herre som hette Robert Rauschenberg gick ur tiden. Det var saker att göra hela tiden. Jag hann med lite fika med pappersgänget och ett kortare snack med syster på telefon.

I julas fick jag ett presentkort på Intersport i syfte att köpa en ny ryggsäck. Min gamla har varit med sen jag gick på högstadiet, alltså en sammantagen ålder på omkring 13 år. Den har varit väldigt slitstark i kontrast till en del andra produkter som silats igenom tillvaron, må jag säga. Det var rätt länge sen jag var inne i en sportbutik och därför tror jag att livsstilspropagandan slog mig hårdare. Det handlar ju inte bara om att kränga prylar för gym och sportaffärer etc, det handlar om att etablera "den sportande människan" som koncept. Hon ska ha vissa attribut, attiraljer och ett eget sätt att klä sig, även som civil.

Jag gav mig på att även införskaffa baddräkt och bikini eftersom sommaren kommit i full fägring till Stockholm. Det visade sig inte vara det lättaste eftersom butiken i fråga var veckogammal och hade begränsat utbud av storlekar. Sara hade tipsat om att köpa en storlek större än vanlig klädstorlek, men just den verkade helt utrensad. De badkläder som var större var som säckar och de som var mindre som korvskinn och jag tror jag störde de närliggande provrummen med mitt fnittrande åt detta. Det blev slutligen en bikiniöverdel och en stabil ryggsäck. Jag får lösa resten en annan dag. På vägen hem fick jag genast nytta av ryggsäcken när jag handlade mat och vin till fredagen. Den kändes schysst och funktionell.

På fredagen var det spelträff och social samvaro efteråt. Göran, Tomas, Björn, Micke från Ålgården och jag hade en lång och givande pratstund om kommande spel, varpå det blev middag; en lite meckigare köttfärssås än vanligt och min nya patenterade grekiska sallad där alla bitar är jämnstora och enorma. Detta gick hem och vi hann dricka lite vin innan pojkarnas respektive började droppa in. Vidare tillkom även en kompis till Malin samt Olle och Sofia senare på kvällen.

Jag hade inte kommit till insikt om att det var en hel del folk som skulle komma, men som tur var hade jag handlat snacks i överflöd och det var hemskt trevligt. Vi höll på till sena natten och Olle och Sofia lånade sängplats och sov över. Det enda tråkiga var att jag under natten utvecklade den märkliga ledvärk som förföljt mig på fredagen och den blev fullblommad feber till morgonen, komplett med förkylning, kraftigt ont i halsen och hosta. Min i övrigt ganska kallsinniga febertermometer har för ovanlighetens skull bekräftat saken.

Det blev lite bättre när vi tog oss upp och kunde röra oss ut i svalkan på balkongen. Utomhus i solen var det sommarvarmt och inne i lägenheten blev det stekhett. Sofia stannade kvar hela dagen och vi var bakfyllesåsiga ihop. Jag har saknat just det elementet lite; det brukade vara allmäntillståndet efter kalasen i Göteborg, att man spenderade även dagen efter i loj och gemytlig samvaro.

Efter att Sofia gick framåt aftonen så har jag försökt driva ut febern med allsköns medel, men det enda som verkar hjälpa är Ipren. Är lite yr och trött, men har i alla fall fått lägenheten i ursprungligt skick och nu är det nog bara att vila ut sjukdomen.

Tjoho! Jag får bo kvar i min lånta lägenhet på Stadshagsplan till maj 2009!

Har gått och omedvetet spanat på bostadsmarknaden, lite fina köpelägenheter och mitt tyvärr inte tillräckligt stora sparkapital ett tag nu utan att riktigt veta varför. Sen slog det mig att det kanske var dags att kolla upp min situation till hösten med Anton, min hyresvärd, för att kunna planera mer strategiskt. Han svarade att jag visst kunde få förlängt och helt plötsligt så kändes det som en tyngd lyftes av mig. Jag slipper krångla med flytt och lägenhetssökande och alla de excentriska människor som hyr ut i den här staden. Jag får bo kvar i den här trevliga lyan i ett helt år till.

Det har i övrigt varit en bra dag. Jag väcktes av Johannes på jobbet som ringde och avstyrde vårt redaktörsmöte. Efter det kunde jag inte somna om utan gick upp och lommade runt i lägenheten tills Tobias hörde av sig och ville komma förbi. Han fick kaffe och vi pratade ikapp lite innan vi begav oss ner på stan. Jag försöker hitta en bok och vi tog oss till Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan. De hade den inte, tyvärr. En något apatisk expedit tittade på mig med höjda ögonbryn. "Du menar den gamla?" Tobias meddelade att det inte fanns fler bokhandlar av det här slaget i Stockholm, så det är väl bara att slå sig in på second hand-marknaden.

Sen blev det spel i Sätra, bra sådant, men med på tok för många deltagare. Vi fick spaghetti och köttfärssås. Sen fick jag följe på hemvägen av Tomas och Ove.

En intensiv och intressant arbetskväll, men byggd på ganska hemska händelser. Det har varit Riccardo-rättegång idag och i samband med det så var en av reportrarna ute på den gymnasieskolan han gick på. När hon är där så knivhuggs en av eleverna av ett gäng från en intilliggande skola. Han klarade sig, det var inte av den allvarligare sorten, men ändå ett utslag av den miljön. Hon är där med fotograf och flera kommer fram till henne och berättar om läget på skolan. Det blir en händelsenyhet, med bakgrund, personliga berättelser och bra bilder. Det blev sammantaget bra. Vanligtvis kan man inte skildra våldsamheter och otyg med annat än polisens knastertorra redogörelser och den förlupna suddbilden av en polisbil på håll. Det ger faktiskt inget annat än registrerandet av att det har hänt.

Det kanske är lite avtrubbat att resonera om brutala händelseförlopp som arbetsmaterial, men det finns faktiskt en poäng med att skriva om brott och olyckor. För om man inte skulle göra det så skulle bilden av samhället bli skev; att inte skildra hemskheter är att ljuga om hur verkligheten är beskaffad. Sen ska man ju så klart göra det med den respekten att det finns drabbade, riktiga människor bakom rubrikerna och det kan vara förråande för folk om det ständigt är blod och mord och elände i nyhetsflödet.

Nästa hiskelighet var en man som började skjuta vilt omkring sig i London, spärrade in sig i en lägenhet och sköt mot polisen när de kom med förhandlare och hela kittet. Vi följde händelseförloppet på Sky News och där kom man så nära som tittare att man såg när polisen tog sig in i byggnaden, man hörde ljudet av chockgranaterna och troligtvis även skotten som dödade mannen i direktsändning. Det kändes mycket dystert att det inte slutade väl.

Det sista var Burma, där man i motsats inte alls kommer särskilt nära med kamerorna. CNN har smugglat in nåt TV-team i landet och de har fått ut en liten snutt från den allra värst drabbade staden Bogalay. Jag fattade det inte riktigt i början, men cyklonen har skapat en hög våg som svepte in över låglänta trakter och mycket mark ligger under vatten nu. Det är svårt att tro att de där områdena man ser på satellitkartorna var obefolkade. Det är nog dödstal uppemot klassen tsunamin 2004 som gäller. Tv-teamet berättade att folk i Bogalay tvingades dumpa alla tiotusentals döda i floderna. Precis när reportern sagt det och visat med handen mot nåt slags flyktingläger för de överlevande så tittar han till höger om kameran och säger: "...and we see some soldiers coming, so we have to go now." Och så bryts det.

Folk lever under så miserabla förhållanden ute i världen. Det är sorgligt och väldigt, väldigt ödmjukande.

Helgen och måndagen har gått förbi fulkomligt friktionsfritt. Upp och jobba, käka välbalanserade mål i matsalen, skoja lite med Clas och Maria, fika med nattgänget på pappret och sen hem för att sova. Tyvärr blir slentrian oftast lite tråkig också.

Ute i världen händer det ju saker i vanlig ordning. Burma är på tapeten igen, den här gången för en cyklon som manglat landet till småflis. London har fått en ny borgmästare och en stor båt full med tyskar har fastnat i Rigabukten.

Min förestående ledighet börjar fyllas med aktiviteter också. Spel hos Dani och Jocke på onsdag och samkväm med Björn och Göran på fredag. Ska bli skoj.

Valborg blev sammantaget riktigt bra. Marie och Daniel var över på middag, efter en dag på museer och trädgårdar (de är båda botaniskt lagda). Vi kom ikapp på händelsefronten och det var trevligt att äntligen få bjuda tillbaka. Jag har alltid varit där på Valborg.

Daniel behövde tyvärr jobba dagen därpå, så de skulle dra sig hem till Maries far som bor i Stuvsta tidigt. Daniel nämnde att de skulle försöka hinna se semifinalen i Champions League och eftersom Chelsea spelade så frågade jag försynt om de kanske hade lust att se den ute på nån sportbar och det tyckte de lät som en bra idé. Vi tog oss till O'Learys vid Rådhuset, kom fram en kvart innan matchstart och ålade oss in till den innersta stora skärmen där det lämpligt nog fanns tre lediga stolar.

Jag får inte så många chanser att titta på fotboll som hobbysyssla och intresset delas inte av det stora flertalet av mina vänner heller. Det gör ingenting, men det kan definitivt vara kul att få utlopp för sina läggningar då och då. En hel sal med fotbollsfantaster, en jättespännande match och en massa stämning. Jag var grymt nöjd. Och Chelsea vann.

Efter att ha sagt hejdå till Marie och Daniel var klockan fortfarande ganska lite. Jag hörde mig för lite var folk var och blev medbjuden av Rasmus som var på väg till Naglo Bar med ett gäng kompisar. Där var det högljutt, galet och roligt. Kompisarna var jättetrevliga och vi dansade till en massa absurda gamla låtar. Så småningom blev det hemfärd och jag tyckte allt som allt att min Valborg blev ganska komplett.

Första maj spenderades i fixandets tecken, inför den kommande arbetsveckan, och sen hann jag telefonera lite med pappa och mormor. Jag deklarerade via nätet också, vilket föranledde en massa rotande efter papper och lönespecifikationer i lådorna. Tänk att man kan ha så mycket pärmar och ändå sprida ut sig så.

Idag var det en seg dag på jobbet, men en trevlig fredagsfika att inleda passet med i alla fall.